Stängt av.

Jag andas ut.
Just för en tillfällighet börjar det ta slut.
Kväver mitt ångest skrik och tar dess jävla liv.

Står upp för att veta att man aldrig får sluta tro eller försöka.
Försöka igen och på nytt.
Aldrig sluta ta en ny dag efter en annan.

Försätta gå vidare.

Aldrig sluta se ljuset i mörkret slita sig fram.
Men det tar sin tid och man hinner gå förbi en tid som skapar sår som ingen tid någon sin kan läcka ihop.
Men man kan alltid få sy ihop.
Men lämnar alltid ett ärr.
Men då , se ditt är , känn ditt ärr.
Va stolt och visade va du klarade.

För du står fan där du gör idag.

Försöker...
Lära sig skilja på liv och död.
Av att veta hur mycket man vill hjälpa och ta hand om.
Alla är vända mot en allt ligger på dig själv.
Försöker hitta en källa av att allt ska funka.
Istället för att ramla och sen komma upp.
Ta hand om dig själv men samtidigt hålla den staka och
tuffa masken av att dölja din hårde verklighet av att klara sig själv.
Det är tio år nu.
Och det börjar läcka.
Jag börjar släppa och gå vidare.
Men för åtta år sen var min vardag att
läcka min mor
försvara min bror
dölja sin far
och samtidigt vara så jävla glad.
Gå till skolan och va den starka och roliga som alla skrattar åt.
För men hör orden av att man är den roliga, charmiga och speciella.
Sen när ingen ser sjunker kvällen ihop med tårar.
Självdestruktiva håller dig uppe som ska hålla dig borta från döden.
Eller om livet blir död, ja.
För en dag ska vi alla dö.
Bitt ihop och spela varje dag för att enda jag gör är att försöka.

Men nu, är jag uppe på berget av att gräset är grönare på andra sidan och här stannar jag fan ett tag.

Jag säger hej till December.

Jag går den kalla vägen hem.
Det svarta i mörkret som åker ut i luften kramar om mig och jag försvinner med den.
Men mina ögon är kvar, mina ögon som ligger mot marken och ser det glittrande täcket ligga under mina fötter.
Min cigarett försvinner mer och mer och jag drar in och ut det förorenade luften ner i mina lungor.
Mina tankar ligger stilla och jag bara går.

Går ur sekunder mot nya.
Går från timmar till nya.

Jag ropar på dig om natten och om dagen.
Men tyst för väcka eller föra människors sår är något jag inte gör idag.

Jag gömmer mog bakom attityd , skratt och drag i mitt ansikte som blir, fan vad glad jag är.
Jag känner mig borta.
Som om jag inte finns.
Ingen kan svara på det de inte finns svar på.
Svaren finns lika lite som jag känner att jag har fötter kvar på jorden.
Mina försök är från stunden slut för att vänta på nya för det är det enda man kan göra.
Väntan , det hårda som tar tid med det är bara att vänta.
Ett måste är ett försök som jag har intalat mig själv i.
Som man sätter för stor press på sig själv för man vill lyckas.
Men kanske inte får igenom alla gånger.

overklig,
i en dröm,
i en film.
Eller i någons fantasi.
Du kallade mig pappas lilla tiger och jag klappar mina ränder.
Jag vill gärna åka bort.
Men jag finns vist och jag stannar kvar.
men jag måste nog falla helt för att fylla upp ett tomrum för att lära mig en läxa.
Det är inte bra.
Vill hitta ett ord som kan säga mer än tusen ord.

Hmm..

Det börjar med tystnad.
Det kommer som ett svagt pip ljud.
Det blir bara starkare och starkare.
Till slut , det enda jag hör , det enda som skriker i mina öron.
Det är ett barn skrik...
Det vänder mig.
Det tar tag i mig inifrån och drar mig själv ut från mig.
Drar mig ut ur botten, botten av att jag inte känner mig levande, boten av att jag inte skiljer på verkligheten eller mina drömmar.
Botten... Botten av ingenting.

Nu , ikväll.
Det startade kl 18:56

Min trygga som jag saknat som jag längtat efter så stiger in genom dörren.
Hans röst lägger sig på mig och jag går ut för att se.
Men mina ögon fylls av ingenting.
För du håller på att dö ut.
Du håller på att dö ut du med.

Jag hör ur orden åker mellan er och ljuden tränger genom min dörr och träffar mina öron och in i hjärnan och signalerna går ut till mina ögon.
Och ut i armen som smäller handen in i väggen.
Ut genom mina armar som välter mina hylla och slänger ner alla gitarrer på golvet.

Jag sätter mig mot sängkanten och sliter mig i håret.

Generation två med jag går nu igenom det för fjärde gången, no shit att jag är trött på det här.

In i duschen.
Jag trodde det hade gått över men
jag hör hur orden viskar i mina öron.
-Du klarar aldrig se henne i ögonen smek dina armar med din vasa trygghet, du vet var du har den.

Om och om igen.
Hela tiden.

Jag flygger upp, får panik.
Fan , det finns ingenting.
Jag slår sönder badrums spegel och en stor spegel bit kommer i mina händer.
Jag kryper ner i badkaret igen där det varma vattnet träffar min rygg.
Det är helt tyst nu...
Jag håller i något som jag drar försiktigt över min rygg och nacke.
Jag kramar om mina knän och bitter mig i armen och njuter av det vassa som känns.
Jag tar spegelbiten fram för mig och tittar på mig själv.
-Vad fan är det där för något ?
Jag var så oförberedd på rösten det enda jag nu känner är hur något sitter i min arm.
Jag gapar och tårar börja rinna från mina ögon.

Aj som fan , fan vad hårt den sitter.
Hur fan ska jag få bort den.

Jag tar ett fast tag om spegelbitten som sitter i min arm blodet har hunnit runnit efter sidorna , jag drar den sakta emot mig till slut lossnade den.
Ett stort öppet sår öppnar i min arm och blodet forsar ner över min kropp och lägger sig som ett fint blodbad i badkaret.
Tar inte lång tid förs det kommer några till.

Nu sitter jag här.
Det är varmt och skönt.
Ska se klart en film.
Imorgon ska jag till skolan.
Och det viktigaste är...
Att ingenting har hänt.

Nuigen.

Jag andas faktiskt ut.
Mer lättande.
Enklare.

Ångest kommer som en stor jävla boll rakt emot en och
man rasar ihop.
Men nu är jag förbannad , jag pallar inte mina aggressioner mer.
Jag drog till den jävla bollen , den flög iväg.
Och jag ramlar ihop på golvet av lättnad.
för...

Jag andas faktiskt ut.
Mer lättande
Enklare.

Jag: Ställ dig upp , skärp till dig för fan.
Det finns ingen annan än du i hela jävla världen som kan ändra på hur då mår.
Se inte saker som det mörkaste när det helt enkelt bara känns totalt jävla ute.

Den:Det är ute... du klara ju fan inte ens stå upp. Titta på dig själv * ser i spegeln* Det du ser där, den personen är fördömd. Kan du inte se , det kan alla andra! Hahah , fan vad du suger.
Du ska ligga ner tryckt mot marken så alla kan trampa på dig som en dörrmatta Då kommer du upp en dag i den nivån som du är värd. Folk utnyttjar dig , ser du inte det...


Jag: Hålkäft , hålkäft , hålkäft!!

Om jag har tur.. efter två timmar är det borta.
Det är borta , men det finns alltid en sak kvar.
En dag ska jag döda dig, jag vet bara inte hur än.

Tystnad...

Nervös.

Jag vaknar av att jag inte får någon luft.
Jag har drömt igen, drömt om dig.

I drömmen , där oftast allt känns bra och man lever.
I drömmen , där du var med.
I drömmen , där det bara var du och jag.

Som vanligt la du dina armar runt min nacke och kysste mig.
Så som jag älskade när du gjorde.

Jag vaknar av att jag inte får någon luft.
Jag har drömt igen , drömt om dig.
--------------------------------------


Förövrigt är jag hemskt nervös.

Jag tittar på mobilen.
Dricker kaffe.
Går fram och tillbaks.
Ute och röker.
Lyssnar på musik.
Svettas.

Min kusin ringer snart.
Om hans fästmö ( låter helt gammaldags att säga men är ju så)
Får hon ha kvar sitt jobb kan jag åka upp till Ludvika en period.
Om inte... vet jag inte vad som händer med mig.
Så har jag i alla fall fattat det.

Jag vill flytta till dom.
Men jag vågar inte fråga.
Jag vågar inte säga.
Jag vill inte förstöra den fina familjen med det svarta som finns runt mig, i mig.

Jag vill inte försöta en familj till.
Det känns så, dom skriker så.

Jag älskar att vara där.
Med mina två små "syskon" det känns oftast som dom är det.
Sara ... en mamma som man kan prata om allt med.
Urban, min kusin... Man kan inte kalla han en pappa, men han är exakt så som jag alltid viljat ha min pappa.
Jag känner trygghet och lugn.
Och jag har aldrig haft en hemma känsla.
För jag har flyttat till olika ställen och runt över allt sen jag var sex år.
23 gånger.
Men där känner jag fan hem.

Som när min kusin han höll om mig när jag satt ute på deras trappa och bara grät och skakade för det var så mycket folk där.
Det var så mycket familj där.
Det fanns något där , en känsla.
Som jag aldrig har fått ha med min familj.

Jag måste planera varje dag nu.
Dagar och veckor i förväg jag måste ha något att göra.
För att inte få upp mina tankar.
För att stoppa min livsångest för jag har aldrig varit så nyfiken på något så mycket som döden nu.

Jag måste bort från detta jävla ställe för att få börja leva.
Jag är död här.

Jag vill så gärna till skolan, men jag klarar det inte.
Och jag är den som inte ger upp men nu har det går tio år och jag hann aldrig vara ett barn.
Och det börjar göra förbannat ont.
Bara mer och mer.

Jag har aldrig viljat att folk ska tycka synd om mig.
För jag har aldrig tyckt synd om mig själv.
Jag har alltid viljat att andra ska ha den första bästa hjälp.
Och jag har aldrig öppnat mig , aldrig för någon.
Den här bloggen var till för att jag skulle få skriva av mig.
För jag är trött på att gömma mig.
Jag är trött på att ha alla mina böker med saker jag skriver som ingen kan se.

Jag har aldrig sökt tröst öppet, bara diskret.
Som när jag var liten och kröp upp i min brors flickväns knä för hon luktade så gott och kramade mig alltid tillbaks.

Just nu, skulle jag döda , döda bara för att få en riktigt kram.

Jag är trött på att gömma mig.
Min familj har aldrig sett mig.
Jag var alltid gömt bakom mina bröder eller min pappa.
Dom mådde värst och det var där jag lärde mig att ta andra i första hand.
Någon gång fick jag blicken emot mig men jag ville inte visa hur jag mådde då måste dom ha en till att tänka på.

Jag ville visa vad jag kunde istället.

"Mamma, titta vad jag kan."
Men hon var inte där.
Jag kan spela gitarr och höra vad jag gör.
För jag spelade alltid för mig själv , för ingen annan ville lyssna.

"Pappa , vill du smaka"
Men nej , han ville inte.
Jag kan laga mat, för jag gjorde alltid till mig själv.

"Bror , får jag spela"
Nej , du kan inte.
Men endå klarade jag av tv-spelen varje gång , men då var ni inte där.

Jag älskar när folk lyssnar på vad jag gör idag.
Jag älskar när folk tycker jag är duktigt.

Synd att jag inte kunde intala mig det bara.

Slit, för det kommer inte ta slut.

Hemma från skolan idag , kan nog vara förståeligt.
Sitter framför datorn med bara linne , mina boxer trosor och helt ny duschad.
Härligt.
Kaffe koppen i handen och tittar bilddagboken med mina smyg idoler i högtalarna så det bara dånar , Akon och Rihanna.

Morsan och jag ska snart till skolan bara för att prata med en doktor som tydligen brukar komma dit.
Jag ska få mediciner , igen.

Jag hatar det.
Få problemen åt sidan.
Jag kan inte få mina problem åt sidan.
Jag måste kunna glömma dom och sluta vara rädd.

Min kusin ringde igår kväll.
Kusin och hans familj är det som är min avlastnings familj.

Jag berättade vad som hänt.
Hur jag tappat och förlorat.
Och hur mycket jag inte vill vara här , hur mycket jag inte kan vara här.
om jag har tur , om det går.
Så ska jag få vara där i en vecka .
Kanske en månad.

Men egentligen, vill jag bar flytta dit igen.
Jag saknar Ludvika.

Skolan var bra om man jämn för med våran.
Jag hade dom roligaste kompisarna.
Fast mina Hagfors kompisar är det oförglömliga och ingen kan ersätta dom.
Och jag hade en underbar flickvän , faktiskt.
Hon fick mig glömma saker och tänka på andra.
Hon fick mig att till en del komma över min första kärlek, fan att det blev som det blev.
Jag hade min bror, Hans.
Jag hade släkt.
Jag hade en massa jävla trygghet.

Här , i Hagfors har jag en jävla massa svek, minnen och oförglömliga saker på minnet.
Där hände det.
Och där hände det där.
Åh fan , glömde nästan att det var där du låg och blödde fram för mina ögon.
Det var här jag tog det första gången .
Där borta gjorde vi det första gången.
Här var det första gången polisen kom.

Jag.Orkar.Inte.Med.Att.Se.Det.Varje.Dag.
Samma.Jävla.Sak.

Nu är det slut.

Den nakna sanningen kommer fram.
Folk tittar , folk kommer fram.
Förlåt , jag är så här.
Förlåt , jag klarar inte det här.
Förlåt , jag vill här ifrån.
Förlåt , jag gör fel saker.
Förlåt för jag aldrig kan visa hur jag egentligen är.
Förlåt för jag skäms för min personlighet och att aldrig kan göra ett rätt.
Förlåt, men den personen jag hatar mest i hela världen och skulle slå ihjäl om jag mötte är ingen mindre än... mig själv.

Idag, Torsdag den 19 november.

Natten till torsdagen , redan då det började.
Jag vridet mig i sängen och får ont i kroppen efter att musklerna bara spänner sig.
Tanken om en att imorgon kommer en ny dag dödar mig nu.
Jag sover aldrig , jag klara inte sova , inte tillräckligt.
Ångest försvinner inte , det har varit där i en vecka nu, självaste klumpen.
Jag är grinig , irriterad , arg.
För det gör så fruktansvärt ont , HELA TIDEN.
Tänk mens värk på hel tid.
Fast i bröstkorgen, armar och huvudet.

Jag vaknar 09:11 och tar mig iväg till skolan 10:24
Sitter på skoln bänken i korridoren med blicken mot ingenting.
Med dom vanliga runt mig
efter ett tag

Ingela: Hur är det johanna ?
Timmie: Ja , hur är det egentligen ?
Samtidigt ringer min mobil , det är min bror Niklas.
Niklas: Hej, vart äru?
Jag: Niklas.. Kan du komma hit ?
Samtidigt som jag säger " komma hit" bryter mina tårar ut.

Ingela tar tag i min arm och drar ut mig från skolan.

När jag går ifrån bänken mot utgången så känner jag hur mina ben inte alls hänger med och händerna jag har mot mitt ansikte för folk ska slippa se , se mig.
Se den jag egentligen är ,hur jag egentligen mår.
För ingen , ingen ska behöva må så.
Jag skäms.
Jag tittar på mina händer och ser hur dom skakar jag blev rädd, för det har aldrig varit så mycket förut.

Ut genom dörren klarar jag två meter, jag sätter mig mot marken och känner hur det trycker , hur ont det gör.
Som mina rev ben har gått av jag klarar inte andas jag klarar ingenting.

Min vän lyfter upp mig och bär mig till en trappa lite längre bort på våran gråa skolgård.
Min bror kommer , och jag känner lättnaden av att jag är trygg nu.
Går med han och köper cigg och pratar om "våran" verklighet.
Inget som ni kan föreställa er.

senare kommer jag tillbaka till skolan och bara sitter.
Jag bara är.
För... jag känner inte min kropp.
Jag vet inte om jag har fötterna kvar på det så kallade jorden.
Och vet ni , jag bryr mig inte mer.

Kl 13 ska jag in på "akuttid" hos min kurator på skolan som jag pratade med över telefon tidigare på dagen.

Jag kommer in sätter mig.
Jag skakar .
Hon ringer mamma.
Dom ville helst ha upp mig till sjukhuset men.. stängt ?
Hagfors is the shit verkligen.
Hon skjutsar hem mig och jag sitter här nu.

Louise har skrivit om mig på hennes blogg.
Jag fastnade för en sak...
Det här.

"Jag minns när jag va ute och gick, när du kom emot mig och verkligen va helt knäckt,
du skakade, du grät.
Jag kanske verkade obrydd, men jag blev bara så förtvivlad.
Jag visste verkligen inte hur jag skulle hantera det.
Det var under den tiden vi jämt hade börjat umgås.
Jag visste inte riktigt än hur jag skulle bete mig, du var så svår att läsa av pågrund av masken du ständigt bar.
Nu såg jag bara att masken hade gått sönder.
Det jag såg nu va skört, ömtåligt, trasigt, sviket.
Fick en klump i halsen, jag ville så gärna laga dig, plåstra om dig, ta av dig masken och få dig att le ett riktigt, lyckligt leende.
Jag ville bara gå fram att krama dig, men jag va rädd att du skulle gå sönder mer.
Jag va rädd."

http://cuntsicklestick.blogspot.com/

Tänk om alla kunde se mig som hon gör.
För nu orkar jag inte spela mer.



















" Dom tår fyllda ögonen gråter och det varma lendet ler.
Stackars flicka går med ångest och svek i sitt hjärta.
Hennes själ är helt öppen , öppen som ett blödande sår.
Flickan bär en tung mask för att kunna fylla sin tillvaro
med falska skratt. // Johanna Almqvist skriven 12/29-07"

Känslan.

Mitt hjärta hoppar.
Min mage killar.
Mina läppar ler samtidigt som jag bitter mig i läppen.
Min kropp spänner sig och håret på mina armar , ben och nacke reser sig.
Jag får en klump i halsen som kommer i vägen för att kunna andas ordentligt men ändå när mitt hjärta slår jätte snabbt.
Kärleks ruset kom genom kroppen på mig.
Men.. ingen att ge det till.

Jag ställer mig upp och möter min spegel.
Det tar stop.

Mitt hjärta tyngs ner.
Min mage gör ont.
Mina läppar blir lika tunna som ett streck.
Min kropp börjar svettas och jag orkar inte stå.
Jag får en klump i halsen som kommer i vägen för att kunna spy upp på mig själv. Och känns som hjärtat slår i halsen.

kl är 02:08 mina tankar och pressen på mig själv att jag måste upp imorgon.
Jag måste fixa det jävla musik provet , måste klara det där jävla engelska provet.
Pressen , det där jag måste.

Samtidigt känna den hårda känslan.

Hänga.
Brinna.
Drunkna.
Skjuta.
Skära.
Hoppa.
Överkörd.
Överdos.
Total död.

Som vanligt ställer jag mig fortfarande frågan.
Slutar det gör ont då ?
Jag är så nyfiken.
Nyfiken på om min smärta går över då ?
Vilket gör ondast ?
Om jag själv fick välja ur mina favoriter skulle jag nog
välja att brinna , drunkna, överdos eller skjuta.

Brinna för att kunna hinna känna efter hur min hud svider och mina tankar åka förbi innan min syre tar slut och jag svimmar och brinner upp.

Drunkna för att känna hur ångesten känns som att ligga under vattnet och inte få luft dessutom är jag rädd för vattnet inte för att det kan ta död på mig utan att det kan få mig att känna så.

Överdos för att dö på det sättet jag alltid trodde jag skulle hitta min bror död.

Skjuta mig är nog det sista alternativet.. Tänker mer på vart jag skulle skjuta mig.. i munnen med pipan upp tryckt i gommen så att mitt ansikte kanske blir kvar.
Vill att min mor ska kunna se mig en sista gång innan dom begraver mig.

Men nej..
Jag är för längtansfull med att komma tillbaka till den här skit hålan kallad stad efter jag tagit mig iväg från den , när jag blivit något och visat dom som aldrig trodde .
Visa att jag , jag klarade mig medans ni blev fast här.

Jag har något bra nu, jag har ett mål!

Men varje tanke om att ge upp och lägga sig ner finns med.
Men tanken av att jag inte kan , för något jag aldrig kommer göra
är att svika dom jag mest har kär.
Huvudet högt fast tårar rinner.

Du klarar dig ska du se.

Mörkrets kväll.

Flicka lilla du kunde blivit som dom andra.
Gå hem en vanlig kväll utan att känna smutsen i dig sakta plågar dig.
Av att livet inte kommer bli förut.
För den tunga kväll, det var här det hände , det var här han förorenade din själ.
Sparkar och slag han trycker ner dig mot marken.
Skrik och panik ingen hör dig i kvällens mörkarum.
Den enda segern är av att spela sig själv till vad bra hon är, vad bra det är.
Men att ingen vet...
Tar dig hårdare varje kväll än vad skuggan i mörkret denna mörka kväll gjorde med
dig.

Kärlek.

Det spelar ett spel.
Är man kär eller leker man bara.
Jag känner mig som Shane i L-word.

Men en händelse så underbar.
En händelse som hemsöker min kväll varje natt.
En händelse som man upplever första gången.
Sen förlorar den och vet aldrig om man får den igen.

Det var hemligt.
Ingen viste om oss.
För det fanns inget oss vi bara var.
Men att vi bara var ... Det fanns så många känslor.
Vi var kära men det gick inte.

Vi ligger och tittar på varandra .
Kysser varandra försiktigt och varsamt.
Smeker av varandra kläderna.
Och ligger och tittar på varandra med kropparna tätt intill varandra.
Bara tittar utan att säga något , i flera timmar.
Du tittar mig djupt i ögonen och säger.
"Du är så fin"
Rösten kryper in i mig.
Orden lägger sig runt mig och kramar om min nakna kropp och min döda själ.
Det var första gången jag kunde tro på att en människa verkligen tyckte jag var fin.
Vi somnar och vaknar upp.
Jag vaknar upp med världens finaste flicka bredvid mig.

Sen tog det slut.

Jag försökte , med allt.
Med hela mitt hjärta i åtta månader.
Nu har det gått elva månader.
Jag låter dig vara nu.
För jag vet att du har det bra, det är det enda som spelar roll.
Kan fortfarande vakna med din röst i mitt huvud.
Men vaknar upp utan den fina flickan.

Jag vet att jag var många gånger otrogen eller bara idiotisk.
Man frågar sig hur saker kan gå så fel när man bara vill en sak.
Min sak var att vara med dig för i mitt hjärta var jag bara dig trogen.
Fortfarande idag ... kommer jag alltid att vänta.
För att se dig lycklig spelar ett spel i min mage som bara kittlar.
Så nu , när du trivs med någon annan så kittlar det ändå.
För du har det finaste leendet och jag vet att din kärlek är det varmaste och underbaraste man kan ha och att du ger den till någon mer som faktiskt älskar det som jag gjorde känns bara.. bra.
Så länge du är glad spelar den hårda verkligheten inte någon roll.

Vill säga förlåt till alla som kommit i närheten av mig.
Jag bryter ihop ofta för att jag vill inte såra människor mer.
Jag vill inte att någon ska må dåligt efter mig.
Jag vill inte att någon ska ta hennes plats.

-Det kallas komma över någon Johanna.

Jag ska det ...
När någon kan över tyga mig.
När någon kan vända upp och ner på sin egna värld för att visa hur mycket någon annan vill vara med en .
När man kan åka genom hela Sverige kanske världen och bryta sig los.
När man kan stå bredvid den och känna ändå hur man dras till varandra.
Det ... Det är kärlek.

En dag, ska jag hitta den.
Igen.

Jag saknar min bror enormt mycket.
På ett sätt är du nu mer död för mig.
För du är inte längre den du var.
Nu är du frisk och du lyckades mer än någon annan.
Jag älskar dig .

Tänkte skriva en bok i framtiden.
Min bok ska handla om att vara med beroende.
Men inte bara för en person utan två.
Dom närmaste, några i familjen.
Min pappa och min bror.
Att se sin mor lida och ha tre barn till att ta hand om.
Mig, och mina andra två bröder.
Att livet faktiskt sviker medan någon annan människa som viste om oss, hur vi såg ut.
Satt och skrattade medan dom satt på sina rika arslen och inte gjorde ett piss.
Det enda dom sa var att familjen Almqivst var dom misslyckande.
Men ni har så jävla fel.
Jag och mina syskon , mor och far har sett sedan länge hur det hårda VERKLIGA livet ser ut. Och många andra drogare , alkoholister och med beroende där ute.
Fattar ni inte hur mycket en drogare och en alkoholist kanske lider?
Tänk efter vad som kanske gömmer sig bakom där.
Bara när farmors vän sa.. " Almqvist barnen är att små djävlar men innerst inne är dom små änglar.Dom menar bara väl , men något så väl kan bli så fel"
Tårarna trängde fram.


Hans min bror.
Jag vill skrika.
-Gör det då?
nej, det sköter min insida.

Det utanpå är ett skall för att inte visa det jag bär på.
Tänk om man kunde vända ut och in på sig själv.
Visa hela världen hur det ligger till för att få en hjälpande hand.
Jag måste upp, gå djupare , gräva upp mig och sedan vända på mig.
Sammanfatta en lång historia kort.
Jag är trött... Andas ut efter ny energi för att säga
JAG ÄR TRÖTT
Trött på mina tankar om er.
Trött på att vakna mitt i nattenn och känna något är fel.
Jag ringer , inget svar.
Men du svarar jämt när jag ringer , något är fel.
Men jag får reda på dagen där på att du är okej , men dom orden är fan inte från dig.
Men jag vet, för vi är en, en som två själar går ihop med varandra är vi en.
Du ringer senare på dagen och allt är inte alls så okej.
Och det vet jag för dom orden är ifrån dig.
Men jag viste redan för du är lika bra som mig på att spela det bra.

Ord , slag ett skrik som åker in kroppen och vänder ut och in , upp och ner på mig själv.
Av att jag är trött, trött på att ha min ängla bror som fallit.
-Jag är trött på att vara en medberoende.

Idag kom jag på något nytt.
När natten kommer föds en ny dag.

Jag gick ut kl23:57
Nu sitter jag är kl 00:57
klockrent.

Louise kom utan för där jag bor för att prata med mig, underbarare kompis finns det inte.
INGEN , kan slå det.

Jag skrek , ville gråta men orkade inte.
Jag hade panik.
Jag Gick runt.
Kylan av vinter vädret kände jag inte fast jag bara hade tröjan på mig.
Jag gjorde en snö boll.
En stor!
Jag slet.
Jag skrek.
Jag ramlade.
Jag ställde mig upp.
Jag fortsätte.
Louise gick efter och tittade på mitt , lidande ?

Jag jämn förde snöbollen så här samtidigt jag slet med den.

Den började lite , den växte. - Ångest börjar litet och den växer genom livet.

Jag slet upp den för kullarna och rullanden ner den , fort gick det. - För att visa min vilja till att jag VILL må bra. Måste jag slita . Men jag faller , och fort går det att falla.

Sen upp igen. - När man fallit måste man upp igen. Hur jävla hårt den än är så måste man.

Sen låg den där på kullen. - Nu är jag där jag vill vara i livet och jag måste hålla i det . Och nu har jag left.

Solen kommer ju komma och min snöboll smälter bort. - Nu ligger jag på döds bäden som gammal och tänker på det jag gjort och varit med om. Och att jag fan klarade det!
MAN MÅSTE FÖRSÖKA !
Hur jävla piss det en ser ut.


Bara för jag har så mycket att säga .
Nu sitter jag här .
Med inget att skiva .

Min kärlek.. Dumpade mig.

Kärlek, så fort jag känner den .
Så fort den tränger in i mina lungor , nerver , hjärtat.
Så försvinner den.
Något så underbart , så man kan känna den , andas den.
En del lever till och med på den.
Fast det gör vi ju alla om man tittar efter.
Syskon-kärlek
Kompis-kärlek
Husdjur-kärlek
Kärlek till saker.
Kärlek till det mesta man gör.

Att den kan förvinna så fort .

Jag var tillbax till skolan idag.
Orkade inte upp till första lektion så drog mig i min säng en timme extra.
På vägen ditt andas jag knappt för ångsten trycker ihop mina lungor .
Jag kommer in i klassrummet och sätter mig och jag svettas känner alla blickar som lägger sig på mig.
Jag springer ut och sätter mig i trappan.
6:orna springer förbi dom ser rädda ut som vanligt.
KAN FOLK SLUTA VARA RÄDDA FÖR MIG ?!
Du ringer och berättar att det är slut.
Min lärare springer för att leta efter mig och hittar mig.
- Varför är du inte där inne, men ! Hur är det?
-Jag *sväljer* fixar en sak bara.

Det är typiskt mig , jag vill fixa .
Kommer hem senare idag och mamma ...
Mamma är... mamma.
Mamma: Väcker er 7 för jag ska bort 8.
Jag: Vart ska du ? *medans jag går*
Mamma: Till sjukhuset .
Jag: Va ?..! * stannar helt och vänder mig om*
Mamma: ja , ska till spykratrin(stavning suger , palla bry)
Jag: jaha .. så det var inget annat..

Mamma är endå min mamma.
klart som fan att man bryr sig.
Man kanske bara är rädd för den kärleken efter allt som hänt.

Mamma går in till min bror , Niklas.
För att berätta att hon väcker honom...
Niklas:UT.
mamma: men vad är det.
Niklas : Men fattar du inte , ut för inihelvete.
Mamma: men .. *stänger dörren*
Niklas:Fitta.
Mamma: vad sa du*öppnar dörren*
Niklas: Att du är en jävla äcklig fitta , den största också.

Jag springer ut..
KAN NU SLUTA NU FÖR FAN?!

Mammas ögon... Dom ögonen hon hade när vi kom hem som små och pappa låg översvämad i öl , spyor och piss!

Springer in på mitt rum och sliter mig i håret .
Springer runt , trampar i intet.
Stannar framför spegeln.

Tittar mig själv.
Tittar mig djupt i ögonen och säger.

" Du , du är fan ingenting"

Tungt.


Piller, kroppen sitter fast hårt i sängen på morgonen.

Skolan , orkar inte idag.

Hemma... Vaknar av att brorsan skriker på morsan , som vanligt.
Han slänger igen dörren och morsan som vanligt när hon blir ledsen börjar hon plocka runt i allt.
Hon mumlar för sig själv för min mor är sånn.
" Snart början han slå mig , det är så nära"
Vi bor i en trea lägenhet så det är rätt så lätt att höra varandra hela tiden.
Jag som haft drömmar om ångest typ dö , slås , droger, varför.
Vaknar som vanligt upp med det och hör det här.
Vanlig sak det händer varje dag.
Morsan sliter upp min dörr , hårt så det slår lok för öronen.
-aj som fan ! ( typiskt mig)
Morsan "UPP"
Kl 13:34

Äsch , palla. Hon går snart ut och röker.

Jag går till toan och tittar ut genom hallen.
Där stor hon med telefonen och röker.

Pappa, börjar bli lite av " jag orkar inte bry mig längre" "och" typen igen.
Som faktiskt var väntat.
Jag har gett han en chans och än en gång gav han mig de falska förhoppningar av att tro att jag har en pappa. Jag blir bara rädd.

Jag har känt mig lite halft sjuk enda sen jag vaknade så har legat i soffan tills en kompis ringde och ville ha med mig ut för att spela lite i replokalerna vid vårat ungdoms ställe i hagfors " upstairs"
min ångeset har styrt mig idag.
Jag orkar inte.
Bokstavligt talat.
Och det märks så bra , därför är sjuk så jävla bra att skylla på för då ser folk men egentligen inte.

Jag saknar min kärlek och det är irriterande.
För jag är rädd för kärlek och ju mer jag saknar den ju mer osäker blir jag .
Och det är inte bra.
Samtidigt som jag inte kan lägga bort en sekund av min kärlek för hon är verkligen det perfekta i mina ögon och bara ha henne hos sig .. går inte att beskriva.
Hennes kropp.
Henns humor.
Hennes ögon...
Hennes ögon som man liksom bara sjunker in i och medans man tittar så lägger hon armen runt axlarna och kysser en och man bara flyger , svävar och det pirrar så bara känner man hjärtat slår.. sakta , sakta, men endå hur fort som helst!
Hur är det möjligt ... Jo , jag är kär i dig , Anna.

Jag tittar runt på bilddagboken och ser en människa som har det finaste ansiktet och formerna jag vill ha.
Varför kan jag inte se ut så...

En sak till jag har tänkt på...

Jag får snart besked om att jag ska läggas in.
Men jag vet inte om det egentligen behövs..
jag tror att jag bara behöver/vill ha en familj som kan ta hand om mig.


För det värsta men endå bästa jag vet är att vara hemma hos någon och dom har den där familj grejen .
Äter tsm.. inga fyllon eller drogare som ligger däckade under borden.
Dom äter tsm .
Dom åker ut tsm.
Och dom bara.. gör saker och finns där för varandra.
Varför fick jag inte chansen att testa ?

Men som vanligt , jag vill inte att mina problem ska finnas.
Jag orkar inte bry mig , jag vill inte .
Det finns så jävla många fler människor som mår dåligt , ta hand om dom istället.
DOM BEHÖVER DET.
Men samtidigt vill jag bara må bra.

Faller hårt.

Du berättar , noga ...
Så folk verkligen ska förstå vad du menar.
När du berättat klart en djup hemlighet som du inte alls säger till någon.
En nära person och en väldigt djup sak.
Personen svarar
"Du överdriver bara eller så bara hittar du på."
YES, tack.
Det var från den dagen jag slutade berätta saker !
För det som ingen vet har inte hänt.
Och varför berätta något , när jag bara hittar på?

När man hela tiden hört.
Du kan inte , du förstår inte.
Fast man gör det.
Men man får höra det hela tiden så till slut säger man till sig själv att man faktiskt inte kan.
Och självförtroendet åker åt helvete.
Folk säger att jag tycker synd om mig själv ?
eh , jag spyr när jag ska tänka på mig själv.
För jag kan inte det, jag vet inte hur man gör .
*eeehh, hjärndöd. *

Men jag vet så jävla mycket.
Vet när du lurade mig att allt var bra
samtidigt som jag hörde hur han hela tiden slog dig
och tills slut mig.
Sen har det aldrig hänt , det finns inte.
Men det finns alltid dom som blundar för verkligheten.

Jag kommer ihåg när jag som sexåring stod med kniven och petade i min mage.
Jag tryckte till för jag känner fortfarande ärr'en efter min mage.
inte stora , helt vita , dom finns där.
Jag tänkte bara , vad spelar det för roll ?
Om jag trycker nu , slutar det göra ont då ?

När jag tittar på min "Lillebror" som är åtta år
så ser jag en härlig själ.
Inte någon som måste ta hand om sig själv för att klara dagen.


Förövrig håller jag till i Ludvika nu hos min avlastnings familj
imorgon kommer min kompis Karin om hämtar mig
för jag har sån fruktansvärd ångest så känns som jag möglar och sväller och blir tjock och
kommer dö i fettma i en sanrt framtid, typ.
Och jag har aldrig varit med om att en kompis som åker 12mil för att få hem en.
Det är mer tacksamt än vad hon kan förstå.

Nog kommer jag hem, fast min mamma vill inte ha hem mig nu.
Hon kanske planerar något inte vet jag .
Hemma kan jag vist just nu inte vara , igen .

Ny dag , nya möjligheter.

Att lägga undan sina problem och se vad livets godsaker har att bjuda på, så har jag mått riktigt bra faktiskt.
Nu sitter jag med öppet fönster och känner hur höst lukten kommer in .
Sitter med min kaffe kopp , musik , gitarren och sjunger så mycke jag orkar.
Riktigt mysigt.

Jag har kommit i en period där jag bara skriver , skriver , skriver och sen spelar mina låtar
Jag vet inte vad jag tycker om dom...
Medans Hyla (en nära kompis) sitter och gråter i min säng , haha.
" Du får en verkligen att tänka på saker som ligger längst bak i skallen."
" Du berör"
Typ något sånt sa hon.
Det känns lite bra sådär.

Allt jag vill är att någon ska se mig , höra mig .
Och istället för att depa ner sig och säga att man inte kan så va fan , ta tag i det!
Jag ska skaffa en demo i såfall jag ska dö på cupen (;

Iallafall så känner jag mig levande idag
och åker snart iväg till Ludvika .


När allt känns skit .
När ångesten dödar dig sakta in i från.
Och det känns som du snart dör.
Vet hur jävla svårt det är.
Men
Tänk på allt bra för om man inte kan se det så finns det alltid där.
Ordnar sig allt i allafall.

Jag har inte skrivit på ett tag för jag har spenderat dagarna med en mycket speciell person.

Som innan jag träffade kände jag hur min kropp pirrade , överallt.
Hur det kändes rätt.
När våra kroppar möttes i en kram så var det som att det klick ljudet av fan vad rätt det känns var med.
Jag kände dig ju fan inte ens.
Känner fortfarande inte helt , det kommer med tiden.

Lyssnar på Tegan och sara - the con och tänker på dig , orden faller ner i huvudet på mig.

Du är liksom det vackraste jag sett med du tror jag bara tänker på sex.
Jag rör mig mot dig men känns som du tror jag har något emot dig medans jag alltid vill ha dig mot mig.
Du rör mig och det pirrar i mig.

Känna din hud emot mig , krama om dig hårt och kyssa dina vackra axlar.
Sedan bara hålla om dig och titta på dig .
När du ligger på min arm och mina andetag hämnar i din nacke.
Känna hur kärleken rusar genom kroppen , känna hur du och jag passar ihop med varandra.
Känna hur jävla kär jag är i min flickvän.

I felt you in my legs
Before I even met you
And when I laid beside you
For the first time
I told you
I feel you in my heart,
And I don't even know you

Jag är tillbax ifrån Ludvika till Hagfors nu.
Skönt att komma iväg .
Men man kan inte fly från sinna problem, ångesten sitter kvar i halsen,bröst korgen , benen , armar , ÖVERALLT.
Spykiskt blir till fysiskt.

Jag har tänkt lite på en sak i några veckor .
När jag verkligen kommer på något så kan jag tänka på det hur länge som helst och jobba med mina tankar.. Ibland verkar det vara enda lösningen. När ingen ger en de rätta svaren så man försöker helt enkelt tänka logiskt , så som det skulle varit , så som du ville att det skulle vara
MEN DET FANNS INGEN DÄR.
Alltid ensam , vart var pappa?
Vart var mamma ?

Dom tankarna som drappar mig värst nu är tankar om bara varför .
Varför blev det så ?

Nu kommer det jag tänkt på.

Du går genom skolkoridoren tänker på din ångest som tar dig hårt varje dag.
Din mask börjar ta slut.
En mask av fan vad glad jag är , fan vad stark jag är, fan var snygg jag är.
Folk ger en komplimanger.
Vad snygg du är.
Vad snäll du är.
Du är obeskrivlig.
Dom orden knullar ditt jävla huvude varje dag .
Varför är det så . Varför ser jag inte det dom andra ser när jag tittar mig i spegeln.
Du är luft.
Du haft det tufft och hört saker om dig själv hela livet.
Det enda du hört är vad du förstört allt .
Hur du varit ivägen.
I skolan , där du oftast håller din mask .
Mitt i det börjar du mobba andra , slänga ur dig taskiga saker .
Och fan vad bra det känns för nu sitter jag äntligen högre än någon och jag har makten.
Du säger hora till en tjej...

Den ensama tjejen kommer ifrån toan...
Ditt hon gick innan hon kom från matsalen.
Hon hade ätit ordentliget men den där rösten som trycker genom pannbenet som en skruv lika lätt som om man borade in den.
Rösten skriker åt henne
-HORA , HORA .
Den skrattar och hånar henne , det känns lika hårt som en sprak i magen.
Hon har bara gått ner 4 kilo denna vecka.
Hon straffar sig själv med att skära två djupa snitt på låret .
Där inte hennes föräldrar kan se hennes sår och sedan ärr som kommer upp lika tjcoka som ens lillfinger , om inte mer?
Men endå är hon den som killarna och tjejer står bakom och berömmer henne för det vackra utssende.
Fast det är ju självklart inget hon ser.
En dag drappas hon av en svår panikångest attack i skolan och en kille kommer fram för att
hjälpa henne.
Hon knuffar iväg han och skriker att han ska ge fan i henne.
Man tänker inte riktigt.

Hon skrek åt mig.
Inte hon också , jag skulle ju bara hjälpa henne.
Fan .
SKRIK INTE ÅT MIG MER.
Killen blev panik.
Han orkade inte att ännu en skrikit på henne .
Efter varje kväll hans mamma skriker , varje gång hans pappa bara är full och berättar hur besviken han är i honom .
Fast han inte gjort något fel.
Han vet inte om han ska våga gå hem efter skolan .
Varför vilja gå hem till en mor som gråter över köks bordet och höra ens pappa från tv-rummet med sinna fulla kompisar.
Ens bröder är frånvarande och gömmer sig , precis som killen med borde göra men vill inte.
För han vill försöka fixa allt.

MEN HAN FATTAR INTE ATT DET INTE GÅR.
För allt bara kommer om och om igen .
Hela jävla tiden.

Jag sätte in mig själv i dom olika personerna .
Och att gå varje dag i skolan och se på dom olika eleverna så vet man
aldrig
vem
som
spelar bäst.

Det brinner.

Gårdagen samtal kom det fram.
Jag ska iväg .
Inte än men några månader.
Kanske två.

Men det funkar inte nu.
DEt runt om mig bara brinner.
Ångesten har inte lämnat kroppen sen söndag.
Smärtan går inte över .

Min bror och hans tjej är här nu
Det slog mig med Sara min brors tjej kramade mig.
Jag känner inget när är död.
Verklighets känslan finns inte.
Jag måste iväg nu , skolan funkar inte, hemma funkar inte.
Jag dör sakta .
Dom tar med mig till Ludvika och jag försvinner nu.
Jag orkar inte.

Dags igen.

Sen gårdagen har hela jag varit fyld med ångest.
Jag har varit ingenting folk har gått genom mig och jag har inte funnits där.
Gårdagen var ute på ungdoms cafetet "upstairs" och känner hur hjärtat slår upp i takt och mina andetag blir hårda och snabba .
fan...
Tårarna tryckte fram och jag fick tag i Josefin som höll om mig den enda människan som såg mig.
Jag känner mig bort glömd och jag orkar inte.

Och nu .. är det redan dags åker iväg och kommer hem med ett svar.
Jag kanske lämnar er snart igen.
Fast den här gången en längre tid.

Sista chansen ?

Tunga steg mot hemmet.
Man bara känner hur man vill lägga sig ner
för kroppen är helt slut.
Svettet börjar rina efter ryggen och andningen blir bara svårare och svårare.
Tankarna studsar överallt i ditt huvude .
Spykiska börjar bli fysiskt och du tar dig tsx inte upp ur sängen på morgonen längre.
För varför jag , varför en jävla skit dag till?


Ljusa stunder !

Håret ser så jävla bra ut folk skriver med mig jag har så
många kompisar så jag hinner inte höra av mig till alla .
Som ibland kan bli pinsamt att erkänna.
Jag är hemskt nykär i en fin tjej .
Mina kompisar tycker hon är fin , mina bröder som i vanliga fall aldrig påpekar hur någon ser ut men nu bara.
Jag känner mig nöjd.
Men då just då.
Det slår till lika snabbt som ett slag i ansiktet
och det gör lika ont som om någon slagit av dina revben.
Det är just då i det hopplösa man bara ska tänka på dom ljusa stunderna.
Fast det är så jävla jobbigt.

Bort ett tag.

Igår var det spykolog uppe på bup.
Vi har pratat om en massa min spykolog och jag .
Jag kan känna mig lite lugn med henne som att jag litar på henne men inte för mycket.
Man kan aldrig lita på någon annan finns alltid något skumt , det har jag lärt mig.

Jag berättade allt om hur jag blev medberoende tidigt i livet
om att ha en pappa som inte rikgit är tillvarande
att ha sin bror vart som helst i välrden kanske till och med död när man inte hört ett ljud från han på flera dagar.
Komma hem efter skolan och hoppas på att det inte är folk där.
Att mamma inte gråter över köksbordet som man ofta fick stå ut med.

Helt enkelt saker som bara alltid funnits där.
Folk säger hela tiden hur det ska bli bättre...
För åtta år sen lyssnade man inte på det för det fanns ingenting eller så kunde man bara inte se dom ljusa stunderna . Rätt sorligt när man bara var barnet liksom.

Men om man tänker på det som hänt och tittar på nu tiden.
Jävlar vad saker är bättre.
Min farsa dricker väl men han finns där nu och det gjorde han inte innan och det tryckte verkligen ner mig men jag löste det lätt , jag skrev ett brev.
Hur jag kände och tyckte.

Min bror har flyttat och bor ihop med en underbart snäll tjej , han är plast pappa och jobbar.
Så.. fast man inte tänker på det så ordnar det sig.


Men att nu tänka ut , allt är lugnt.
Starka saker dras ut genom mitt huvude.
Panikångest goes livsångest och jag
tappar kontrollen till min kropp.
Jag känner inte kyla , hungern eller
bara känslan av att vara jag.
Jag är dör fast jag känner mig odödlig.
Jag lever fast jag känner mig död.
Och det , det är bara jag.



Jag saknar Anna , som faktiskt klarar ge mig en känsla så stark av att detta inte är slut.
Det är bara början
Och Anna är min mycke lyckade dejt...<3

Skumkänsla.

Jag vaknade idag av att som vanlig morsan, kommer in på rummet och skriker på mig att jag ska gå upp.
Öppnar ögonen lite och känner hur morgon solen trycker in i mina ögon så jag bara vill blunda och gömma mig under täcket och jag gör det.
Medans jag blundar flyger taknar förbi i mitt huvude som att jag inte orkar idag, jag vill vara mig själv.
Att gå ut varje dag och dölja sig själv, att "spela" .
Jag tar mig bara inte upp ur sängen och morsan fortsätter skrika .
Hon ger upp någon gång som vanligt.

Till slut tar jag mig upp och tittar mot klockan .. 09:05 .
Ja , jag misade första lektionen.
När jag tar mig upp är inte morsan hemma.
Jag sjunker ner i soffan och försöker andas ut .

På väg till skolan röker jag två ciggareter för att få bort hunger och min nervöshet och bara agritioner av hur trött jag är.
När jag kommer fram till skolan möter en lärare mig som hjälper mig ha koll på hur veckor ser ut så jag inte ska glömma bort vad jag håller på med.
Hon säger
-Hur är det gumman?
Och kramar om mig .
trycker in mitt huvude emot hennes mjuk halsduk.
Den enda unga lärare som kan få mit lugnt i skolan.
Jag känner hur tårarna vill fram men jag orkar inte visa och bitter ihop och säger som vanligt .
-Nice som fan!
Vi pratar om vad jag ska klara denna vecka sen går hon.

Och jag på väg till mitt skåp mötter en kill kompis i koridoren som säger .
-Örrrruuuh.
Och jag bitter ihop än en gång , andas ut och börjar spelet.
-SHA !

MIN HELG.

Fredag- Rockslaget i Hagfors.
Spelade gitarr och sjöng lite , säger inte att jag är bra på den delen med sjungandet men ibland får man göra saker som man tycker är roligt också.
Gick i allafall rätt bra förutom att jag spelade fel några gånger, men vad gör det.
Det roliga var att vara kvällens konfransiär lika kul att prata med alla band och stå på scen varje gång.


Lördag - Dejt med en tjej.
Det gick bra . Det var nog den konstigaste och första dejten ever.
På något sätt så tror jag nog lite mer på .. " kärlek" i första ögon kastet.
För det var som ett klickande ljud med i bilden.
Och dejten förlängdes och blev att jag sov över hos Anna som hon nu heter , mormors lägenhet. För hennes mormor var inte hemma.
Där blev det mycke mys .
Tack för den helgen.

Fast kärlek för mig är lite av räddsla. En sån underbar känsla av att ha närhet och någon som tycker om en kan bli så beroendeframkallande och att förlora det svider mer än allt annat.

Men man får tänka på sina ljusa stunder.
Av hur mycket man kommer klara en sak.
För det kommer bli jävligt bra känner jag på mig.

Jag heter Johanna men vill bli kallad för Kim .
jag är 15år.
Jag är homosexuell och mycket singel.
Jag bor i hagfors i en liten lägenhet med en del av min familj.
Jag spelar gitarr och gillar't.
Jag har rätt mycke kompisar och gillar't.
Jag har livsångest som jag inte gillar lika mycket.
Jag har en pappa som jag inte har så mycke kontakt med som jag inte heller gillar så mycket.
Jag har en mamma som är rätt nice men lite för nervös av sig här och där.
Jag har en awsome avlastnings familj.
Och en blivande kontakt person som är rätt awsome hon med.
Jag har tre och ett halft syskon , haha. Tre riktiga bröder och en halv bror.
Jag är enda tjejen och minst desutom , men rätt nice en då hoppas jag.

När jag inte spelar gitarr som jag nämde någonstanns där så skriver jag en del .
Skriver om saker som typ hur jag mår , tankar , funderingar , frågor och lite allt möjligt av sånt.
Och det är det jag tänkte dela med mig av här!
Fast jag är totalt värdelös på att stava men ni får stå ut.

Där har ni mig lite kortfattat .

: D