Den som lever får se.

Jag är tillbax ifrån Ludvika till Hagfors nu.
Skönt att komma iväg .
Men man kan inte fly från sinna problem, ångesten sitter kvar i halsen,bröst korgen , benen , armar , ÖVERALLT.
Spykiskt blir till fysiskt.

Jag har tänkt lite på en sak i några veckor .
När jag verkligen kommer på något så kan jag tänka på det hur länge som helst och jobba med mina tankar.. Ibland verkar det vara enda lösningen. När ingen ger en de rätta svaren så man försöker helt enkelt tänka logiskt , så som det skulle varit , så som du ville att det skulle vara
MEN DET FANNS INGEN DÄR.
Alltid ensam , vart var pappa?
Vart var mamma ?

Dom tankarna som drappar mig värst nu är tankar om bara varför .
Varför blev det så ?

Nu kommer det jag tänkt på.

Du går genom skolkoridoren tänker på din ångest som tar dig hårt varje dag.
Din mask börjar ta slut.
En mask av fan vad glad jag är , fan vad stark jag är, fan var snygg jag är.
Folk ger en komplimanger.
Vad snygg du är.
Vad snäll du är.
Du är obeskrivlig.
Dom orden knullar ditt jävla huvude varje dag .
Varför är det så . Varför ser jag inte det dom andra ser när jag tittar mig i spegeln.
Du är luft.
Du haft det tufft och hört saker om dig själv hela livet.
Det enda du hört är vad du förstört allt .
Hur du varit ivägen.
I skolan , där du oftast håller din mask .
Mitt i det börjar du mobba andra , slänga ur dig taskiga saker .
Och fan vad bra det känns för nu sitter jag äntligen högre än någon och jag har makten.
Du säger hora till en tjej...

Den ensama tjejen kommer ifrån toan...
Ditt hon gick innan hon kom från matsalen.
Hon hade ätit ordentliget men den där rösten som trycker genom pannbenet som en skruv lika lätt som om man borade in den.
Rösten skriker åt henne
-HORA , HORA .
Den skrattar och hånar henne , det känns lika hårt som en sprak i magen.
Hon har bara gått ner 4 kilo denna vecka.
Hon straffar sig själv med att skära två djupa snitt på låret .
Där inte hennes föräldrar kan se hennes sår och sedan ärr som kommer upp lika tjcoka som ens lillfinger , om inte mer?
Men endå är hon den som killarna och tjejer står bakom och berömmer henne för det vackra utssende.
Fast det är ju självklart inget hon ser.
En dag drappas hon av en svår panikångest attack i skolan och en kille kommer fram för att
hjälpa henne.
Hon knuffar iväg han och skriker att han ska ge fan i henne.
Man tänker inte riktigt.

Hon skrek åt mig.
Inte hon också , jag skulle ju bara hjälpa henne.
Fan .
SKRIK INTE ÅT MIG MER.
Killen blev panik.
Han orkade inte att ännu en skrikit på henne .
Efter varje kväll hans mamma skriker , varje gång hans pappa bara är full och berättar hur besviken han är i honom .
Fast han inte gjort något fel.
Han vet inte om han ska våga gå hem efter skolan .
Varför vilja gå hem till en mor som gråter över köks bordet och höra ens pappa från tv-rummet med sinna fulla kompisar.
Ens bröder är frånvarande och gömmer sig , precis som killen med borde göra men vill inte.
För han vill försöka fixa allt.

MEN HAN FATTAR INTE ATT DET INTE GÅR.
För allt bara kommer om och om igen .
Hela jävla tiden.

Jag sätte in mig själv i dom olika personerna .
Och att gå varje dag i skolan och se på dom olika eleverna så vet man
aldrig
vem
som
spelar bäst.