Den som lever får se.

Jag säger hej till December.

Jag går den kalla vägen hem.
Det svarta i mörkret som åker ut i luften kramar om mig och jag försvinner med den.
Men mina ögon är kvar, mina ögon som ligger mot marken och ser det glittrande täcket ligga under mina fötter.
Min cigarett försvinner mer och mer och jag drar in och ut det förorenade luften ner i mina lungor.
Mina tankar ligger stilla och jag bara går.

Går ur sekunder mot nya.
Går från timmar till nya.

Jag ropar på dig om natten och om dagen.
Men tyst för väcka eller föra människors sår är något jag inte gör idag.

Jag gömmer mog bakom attityd , skratt och drag i mitt ansikte som blir, fan vad glad jag är.
Jag känner mig borta.
Som om jag inte finns.
Ingen kan svara på det de inte finns svar på.
Svaren finns lika lite som jag känner att jag har fötter kvar på jorden.
Mina försök är från stunden slut för att vänta på nya för det är det enda man kan göra.
Väntan , det hårda som tar tid med det är bara att vänta.
Ett måste är ett försök som jag har intalat mig själv i.
Som man sätter för stor press på sig själv för man vill lyckas.
Men kanske inte får igenom alla gånger.

overklig,
i en dröm,
i en film.
Eller i någons fantasi.
Du kallade mig pappas lilla tiger och jag klappar mina ränder.
Jag vill gärna åka bort.
Men jag finns vist och jag stannar kvar.
men jag måste nog falla helt för att fylla upp ett tomrum för att lära mig en läxa.
Det är inte bra.
Vill hitta ett ord som kan säga mer än tusen ord.