Den som lever får se.

Slit, för det kommer inte ta slut.

Hemma från skolan idag , kan nog vara förståeligt.
Sitter framför datorn med bara linne , mina boxer trosor och helt ny duschad.
Härligt.
Kaffe koppen i handen och tittar bilddagboken med mina smyg idoler i högtalarna så det bara dånar , Akon och Rihanna.

Morsan och jag ska snart till skolan bara för att prata med en doktor som tydligen brukar komma dit.
Jag ska få mediciner , igen.

Jag hatar det.
Få problemen åt sidan.
Jag kan inte få mina problem åt sidan.
Jag måste kunna glömma dom och sluta vara rädd.

Min kusin ringde igår kväll.
Kusin och hans familj är det som är min avlastnings familj.

Jag berättade vad som hänt.
Hur jag tappat och förlorat.
Och hur mycket jag inte vill vara här , hur mycket jag inte kan vara här.
om jag har tur , om det går.
Så ska jag få vara där i en vecka .
Kanske en månad.

Men egentligen, vill jag bar flytta dit igen.
Jag saknar Ludvika.

Skolan var bra om man jämn för med våran.
Jag hade dom roligaste kompisarna.
Fast mina Hagfors kompisar är det oförglömliga och ingen kan ersätta dom.
Och jag hade en underbar flickvän , faktiskt.
Hon fick mig glömma saker och tänka på andra.
Hon fick mig att till en del komma över min första kärlek, fan att det blev som det blev.
Jag hade min bror, Hans.
Jag hade släkt.
Jag hade en massa jävla trygghet.

Här , i Hagfors har jag en jävla massa svek, minnen och oförglömliga saker på minnet.
Där hände det.
Och där hände det där.
Åh fan , glömde nästan att det var där du låg och blödde fram för mina ögon.
Det var här jag tog det första gången .
Där borta gjorde vi det första gången.
Här var det första gången polisen kom.

Jag.Orkar.Inte.Med.Att.Se.Det.Varje.Dag.
Samma.Jävla.Sak.