Den som lever får se.

Bort ett tag.

Igår var det spykolog uppe på bup.
Vi har pratat om en massa min spykolog och jag .
Jag kan känna mig lite lugn med henne som att jag litar på henne men inte för mycket.
Man kan aldrig lita på någon annan finns alltid något skumt , det har jag lärt mig.

Jag berättade allt om hur jag blev medberoende tidigt i livet
om att ha en pappa som inte rikgit är tillvarande
att ha sin bror vart som helst i välrden kanske till och med död när man inte hört ett ljud från han på flera dagar.
Komma hem efter skolan och hoppas på att det inte är folk där.
Att mamma inte gråter över köksbordet som man ofta fick stå ut med.

Helt enkelt saker som bara alltid funnits där.
Folk säger hela tiden hur det ska bli bättre...
För åtta år sen lyssnade man inte på det för det fanns ingenting eller så kunde man bara inte se dom ljusa stunderna . Rätt sorligt när man bara var barnet liksom.

Men om man tänker på det som hänt och tittar på nu tiden.
Jävlar vad saker är bättre.
Min farsa dricker väl men han finns där nu och det gjorde han inte innan och det tryckte verkligen ner mig men jag löste det lätt , jag skrev ett brev.
Hur jag kände och tyckte.

Min bror har flyttat och bor ihop med en underbart snäll tjej , han är plast pappa och jobbar.
Så.. fast man inte tänker på det så ordnar det sig.


Men att nu tänka ut , allt är lugnt.
Starka saker dras ut genom mitt huvude.
Panikångest goes livsångest och jag
tappar kontrollen till min kropp.
Jag känner inte kyla , hungern eller
bara känslan av att vara jag.
Jag är dör fast jag känner mig odödlig.
Jag lever fast jag känner mig död.
Och det , det är bara jag.



Jag saknar Anna , som faktiskt klarar ge mig en känsla så stark av att detta inte är slut.
Det är bara början
Och Anna är min mycke lyckade dejt...<3