Den som lever får se.

Stängt av.

Jag andas ut.
Just för en tillfällighet börjar det ta slut.
Kväver mitt ångest skrik och tar dess jävla liv.

Står upp för att veta att man aldrig får sluta tro eller försöka.
Försöka igen och på nytt.
Aldrig sluta ta en ny dag efter en annan.

Försätta gå vidare.

Aldrig sluta se ljuset i mörkret slita sig fram.
Men det tar sin tid och man hinner gå förbi en tid som skapar sår som ingen tid någon sin kan läcka ihop.
Men man kan alltid få sy ihop.
Men lämnar alltid ett ärr.
Men då , se ditt är , känn ditt ärr.
Va stolt och visade va du klarade.

För du står fan där du gör idag.

Försöker...
Lära sig skilja på liv och död.
Av att veta hur mycket man vill hjälpa och ta hand om.
Alla är vända mot en allt ligger på dig själv.
Försöker hitta en källa av att allt ska funka.
Istället för att ramla och sen komma upp.
Ta hand om dig själv men samtidigt hålla den staka och
tuffa masken av att dölja din hårde verklighet av att klara sig själv.
Det är tio år nu.
Och det börjar läcka.
Jag börjar släppa och gå vidare.
Men för åtta år sen var min vardag att
läcka min mor
försvara min bror
dölja sin far
och samtidigt vara så jävla glad.
Gå till skolan och va den starka och roliga som alla skrattar åt.
För men hör orden av att man är den roliga, charmiga och speciella.
Sen när ingen ser sjunker kvällen ihop med tårar.
Självdestruktiva håller dig uppe som ska hålla dig borta från döden.
Eller om livet blir död, ja.
För en dag ska vi alla dö.
Bitt ihop och spela varje dag för att enda jag gör är att försöka.

Men nu, är jag uppe på berget av att gräset är grönare på andra sidan och här stannar jag fan ett tag.