Den nakna sanningen kommer fram.
Folk tittar , folk kommer fram.
Förlåt , jag är så här.
Förlåt , jag klarar inte det här.
Förlåt , jag vill här ifrån.
Förlåt , jag gör fel saker.
Förlåt för jag aldrig kan visa hur jag egentligen är.
Förlåt för jag skäms för min personlighet och att aldrig kan göra ett rätt.
Förlåt, men den personen jag hatar mest i hela världen och skulle slå ihjäl om jag mötte är ingen mindre än... mig själv.
Idag, Torsdag den 19 november.
Natten till torsdagen , redan då det började.
Jag vridet mig i sängen och får ont i kroppen efter att musklerna bara spänner sig.
Tanken om en att imorgon kommer en ny dag dödar mig nu.
Jag sover aldrig , jag klara inte sova , inte tillräckligt.
Ångest försvinner inte , det har varit där i en vecka nu, självaste klumpen.
Jag är grinig , irriterad , arg.
För det gör så fruktansvärt ont , HELA TIDEN.
Tänk mens värk på hel tid.
Fast i bröstkorgen, armar och huvudet.
Jag vaknar 09:11 och tar mig iväg till skolan 10:24
Sitter på skoln bänken i korridoren med blicken mot ingenting.
Med dom vanliga runt mig
efter ett tag
Ingela: Hur är det johanna ?
Timmie: Ja , hur är det egentligen ?
Samtidigt ringer min mobil , det är min bror Niklas.
Niklas: Hej, vart äru?
Jag: Niklas.. Kan du komma hit ?
Samtidigt som jag säger " komma hit" bryter mina tårar ut.
Ingela tar tag i min arm och drar ut mig från skolan.
När jag går ifrån bänken mot utgången så känner jag hur mina ben inte alls hänger med och händerna jag har mot mitt ansikte för folk ska slippa se , se mig.
Se den jag egentligen är ,hur jag egentligen mår.
För ingen , ingen ska behöva må så.
Jag skäms.
Jag tittar på mina händer och ser hur dom skakar jag blev rädd, för det har aldrig varit så mycket förut.
Ut genom dörren klarar jag två meter, jag sätter mig mot marken och känner hur det trycker , hur ont det gör.
Som mina rev ben har gått av jag klarar inte andas jag klarar ingenting.
Min vän lyfter upp mig och bär mig till en trappa lite längre bort på våran gråa skolgård.
Min bror kommer , och jag känner lättnaden av att jag är trygg nu.
Går med han och köper cigg och pratar om "våran" verklighet.
Inget som ni kan föreställa er.
senare kommer jag tillbaka till skolan och bara sitter.
Jag bara är.
För... jag känner inte min kropp.
Jag vet inte om jag har fötterna kvar på det så kallade jorden.
Och vet ni , jag bryr mig inte mer.
Kl 13 ska jag in på "akuttid" hos min kurator på skolan som jag pratade med över telefon tidigare på dagen.
Jag kommer in sätter mig.
Jag skakar .
Hon ringer mamma.
Dom ville helst ha upp mig till sjukhuset men.. stängt ?
Hagfors is the shit verkligen.
Hon skjutsar hem mig och jag sitter här nu.
Louise har skrivit om mig på hennes blogg.
Jag fastnade för en sak...
Det här.
"Jag minns när jag va ute och gick, när du kom emot mig och verkligen va helt knäckt,
du skakade, du grät.
Jag kanske verkade obrydd, men jag blev bara så förtvivlad.
Jag visste verkligen inte hur jag skulle hantera det.
Det var under den tiden vi jämt hade börjat umgås.
Jag visste inte riktigt än hur jag skulle bete mig, du var så svår att läsa av pågrund av masken du ständigt bar.
Nu såg jag bara att masken hade gått sönder.
Det jag såg nu va skört, ömtåligt, trasigt, sviket.
Fick en klump i halsen, jag ville så gärna laga dig, plåstra om dig, ta av dig masken och få dig att le ett riktigt, lyckligt leende.
Jag ville bara gå fram att krama dig, men jag va rädd att du skulle gå sönder mer.
Jag va rädd."
http://cuntsicklestick.blogspot.com/
Tänk om alla kunde se mig som hon gör.
För nu orkar jag inte spela mer.
" Dom tår fyllda ögonen gråter och det varma lendet ler.
Stackars flicka går med ångest och svek i sitt hjärta.
Hennes själ är helt öppen , öppen som ett blödande sår.
Flickan bär en tung mask för att kunna fylla sin tillvaro
med falska skratt. // Johanna Almqvist skriven 12/29-07"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar