Nervös.
Jag vaknar av att jag inte får någon luft.
Jag har drömt igen, drömt om dig.
I drömmen , där oftast allt känns bra och man lever.
I drömmen , där du var med.
I drömmen , där det bara var du och jag.
Som vanligt la du dina armar runt min nacke och kysste mig.
Så som jag älskade när du gjorde.
Jag vaknar av att jag inte får någon luft.
Jag har drömt igen , drömt om dig.
--------------------------------------
Förövrigt är jag hemskt nervös.
Jag tittar på mobilen.
Dricker kaffe.
Går fram och tillbaks.
Ute och röker.
Lyssnar på musik.
Svettas.
Min kusin ringer snart.
Om hans fästmö ( låter helt gammaldags att säga men är ju så)
Får hon ha kvar sitt jobb kan jag åka upp till Ludvika en period.
Om inte... vet jag inte vad som händer med mig.
Så har jag i alla fall fattat det.
Jag vill flytta till dom.
Men jag vågar inte fråga.
Jag vågar inte säga.
Jag vill inte förstöra den fina familjen med det svarta som finns runt mig, i mig.
Jag vill inte försöta en familj till.
Det känns så, dom skriker så.
Jag älskar att vara där.
Med mina två små "syskon" det känns oftast som dom är det.
Sara ... en mamma som man kan prata om allt med.
Urban, min kusin... Man kan inte kalla han en pappa, men han är exakt så som jag alltid viljat ha min pappa.
Jag känner trygghet och lugn.
Och jag har aldrig haft en hemma känsla.
För jag har flyttat till olika ställen och runt över allt sen jag var sex år.
23 gånger.
Men där känner jag fan hem.
Som när min kusin han höll om mig när jag satt ute på deras trappa och bara grät och skakade för det var så mycket folk där.
Det var så mycket familj där.
Det fanns något där , en känsla.
Som jag aldrig har fått ha med min familj.
Jag måste planera varje dag nu.
Dagar och veckor i förväg jag måste ha något att göra.
För att inte få upp mina tankar.
För att stoppa min livsångest för jag har aldrig varit så nyfiken på något så mycket som döden nu.
Jag måste bort från detta jävla ställe för att få börja leva.
Jag är död här.
Jag vill så gärna till skolan, men jag klarar det inte.
Och jag är den som inte ger upp men nu har det går tio år och jag hann aldrig vara ett barn.
Och det börjar göra förbannat ont.
Bara mer och mer.
Jag har aldrig viljat att folk ska tycka synd om mig.
För jag har aldrig tyckt synd om mig själv.
Jag har alltid viljat att andra ska ha den första bästa hjälp.
Och jag har aldrig öppnat mig , aldrig för någon.
Den här bloggen var till för att jag skulle få skriva av mig.
För jag är trött på att gömma mig.
Jag är trött på att ha alla mina böker med saker jag skriver som ingen kan se.
Jag har aldrig sökt tröst öppet, bara diskret.
Som när jag var liten och kröp upp i min brors flickväns knä för hon luktade så gott och kramade mig alltid tillbaks.
Just nu, skulle jag döda , döda bara för att få en riktigt kram.
Jag är trött på att gömma mig.
Min familj har aldrig sett mig.
Jag var alltid gömt bakom mina bröder eller min pappa.
Dom mådde värst och det var där jag lärde mig att ta andra i första hand.
Någon gång fick jag blicken emot mig men jag ville inte visa hur jag mådde då måste dom ha en till att tänka på.
Jag ville visa vad jag kunde istället.
"Mamma, titta vad jag kan."
Men hon var inte där.
Jag kan spela gitarr och höra vad jag gör.
För jag spelade alltid för mig själv , för ingen annan ville lyssna.
"Pappa , vill du smaka"
Men nej , han ville inte.
Jag kan laga mat, för jag gjorde alltid till mig själv.
"Bror , får jag spela"
Nej , du kan inte.
Men endå klarade jag av tv-spelen varje gång , men då var ni inte där.
Jag älskar när folk lyssnar på vad jag gör idag.
Jag älskar när folk tycker jag är duktigt.
Synd att jag inte kunde intala mig det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar