Den som lever får se.

Faller hårt.

Du berättar , noga ...
Så folk verkligen ska förstå vad du menar.
När du berättat klart en djup hemlighet som du inte alls säger till någon.
En nära person och en väldigt djup sak.
Personen svarar
"Du överdriver bara eller så bara hittar du på."
YES, tack.
Det var från den dagen jag slutade berätta saker !
För det som ingen vet har inte hänt.
Och varför berätta något , när jag bara hittar på?

När man hela tiden hört.
Du kan inte , du förstår inte.
Fast man gör det.
Men man får höra det hela tiden så till slut säger man till sig själv att man faktiskt inte kan.
Och självförtroendet åker åt helvete.
Folk säger att jag tycker synd om mig själv ?
eh , jag spyr när jag ska tänka på mig själv.
För jag kan inte det, jag vet inte hur man gör .
*eeehh, hjärndöd. *

Men jag vet så jävla mycket.
Vet när du lurade mig att allt var bra
samtidigt som jag hörde hur han hela tiden slog dig
och tills slut mig.
Sen har det aldrig hänt , det finns inte.
Men det finns alltid dom som blundar för verkligheten.

Jag kommer ihåg när jag som sexåring stod med kniven och petade i min mage.
Jag tryckte till för jag känner fortfarande ärr'en efter min mage.
inte stora , helt vita , dom finns där.
Jag tänkte bara , vad spelar det för roll ?
Om jag trycker nu , slutar det göra ont då ?

När jag tittar på min "Lillebror" som är åtta år
så ser jag en härlig själ.
Inte någon som måste ta hand om sig själv för att klara dagen.


Förövrig håller jag till i Ludvika nu hos min avlastnings familj
imorgon kommer min kompis Karin om hämtar mig
för jag har sån fruktansvärd ångest så känns som jag möglar och sväller och blir tjock och
kommer dö i fettma i en sanrt framtid, typ.
Och jag har aldrig varit med om att en kompis som åker 12mil för att få hem en.
Det är mer tacksamt än vad hon kan förstå.

Nog kommer jag hem, fast min mamma vill inte ha hem mig nu.
Hon kanske planerar något inte vet jag .
Hemma kan jag vist just nu inte vara , igen .