Nuigen.

Jag andas faktiskt ut.
Mer lättande.
Enklare.

Ångest kommer som en stor jävla boll rakt emot en och
man rasar ihop.
Men nu är jag förbannad , jag pallar inte mina aggressioner mer.
Jag drog till den jävla bollen , den flög iväg.
Och jag ramlar ihop på golvet av lättnad.
för...

Jag andas faktiskt ut.
Mer lättande
Enklare.

Jag: Ställ dig upp , skärp till dig för fan.
Det finns ingen annan än du i hela jävla världen som kan ändra på hur då mår.
Se inte saker som det mörkaste när det helt enkelt bara känns totalt jävla ute.

Den:Det är ute... du klara ju fan inte ens stå upp. Titta på dig själv * ser i spegeln* Det du ser där, den personen är fördömd. Kan du inte se , det kan alla andra! Hahah , fan vad du suger.
Du ska ligga ner tryckt mot marken så alla kan trampa på dig som en dörrmatta Då kommer du upp en dag i den nivån som du är värd. Folk utnyttjar dig , ser du inte det...


Jag: Hålkäft , hålkäft , hålkäft!!

Om jag har tur.. efter två timmar är det borta.
Det är borta , men det finns alltid en sak kvar.
En dag ska jag döda dig, jag vet bara inte hur än.

Tystnad...

Nervös.

Jag vaknar av att jag inte får någon luft.
Jag har drömt igen, drömt om dig.

I drömmen , där oftast allt känns bra och man lever.
I drömmen , där du var med.
I drömmen , där det bara var du och jag.

Som vanligt la du dina armar runt min nacke och kysste mig.
Så som jag älskade när du gjorde.

Jag vaknar av att jag inte får någon luft.
Jag har drömt igen , drömt om dig.
--------------------------------------


Förövrigt är jag hemskt nervös.

Jag tittar på mobilen.
Dricker kaffe.
Går fram och tillbaks.
Ute och röker.
Lyssnar på musik.
Svettas.

Min kusin ringer snart.
Om hans fästmö ( låter helt gammaldags att säga men är ju så)
Får hon ha kvar sitt jobb kan jag åka upp till Ludvika en period.
Om inte... vet jag inte vad som händer med mig.
Så har jag i alla fall fattat det.

Jag vill flytta till dom.
Men jag vågar inte fråga.
Jag vågar inte säga.
Jag vill inte förstöra den fina familjen med det svarta som finns runt mig, i mig.

Jag vill inte försöta en familj till.
Det känns så, dom skriker så.

Jag älskar att vara där.
Med mina två små "syskon" det känns oftast som dom är det.
Sara ... en mamma som man kan prata om allt med.
Urban, min kusin... Man kan inte kalla han en pappa, men han är exakt så som jag alltid viljat ha min pappa.
Jag känner trygghet och lugn.
Och jag har aldrig haft en hemma känsla.
För jag har flyttat till olika ställen och runt över allt sen jag var sex år.
23 gånger.
Men där känner jag fan hem.

Som när min kusin han höll om mig när jag satt ute på deras trappa och bara grät och skakade för det var så mycket folk där.
Det var så mycket familj där.
Det fanns något där , en känsla.
Som jag aldrig har fått ha med min familj.

Jag måste planera varje dag nu.
Dagar och veckor i förväg jag måste ha något att göra.
För att inte få upp mina tankar.
För att stoppa min livsångest för jag har aldrig varit så nyfiken på något så mycket som döden nu.

Jag måste bort från detta jävla ställe för att få börja leva.
Jag är död här.

Jag vill så gärna till skolan, men jag klarar det inte.
Och jag är den som inte ger upp men nu har det går tio år och jag hann aldrig vara ett barn.
Och det börjar göra förbannat ont.
Bara mer och mer.

Jag har aldrig viljat att folk ska tycka synd om mig.
För jag har aldrig tyckt synd om mig själv.
Jag har alltid viljat att andra ska ha den första bästa hjälp.
Och jag har aldrig öppnat mig , aldrig för någon.
Den här bloggen var till för att jag skulle få skriva av mig.
För jag är trött på att gömma mig.
Jag är trött på att ha alla mina böker med saker jag skriver som ingen kan se.

Jag har aldrig sökt tröst öppet, bara diskret.
Som när jag var liten och kröp upp i min brors flickväns knä för hon luktade så gott och kramade mig alltid tillbaks.

Just nu, skulle jag döda , döda bara för att få en riktigt kram.

Jag är trött på att gömma mig.
Min familj har aldrig sett mig.
Jag var alltid gömt bakom mina bröder eller min pappa.
Dom mådde värst och det var där jag lärde mig att ta andra i första hand.
Någon gång fick jag blicken emot mig men jag ville inte visa hur jag mådde då måste dom ha en till att tänka på.

Jag ville visa vad jag kunde istället.

"Mamma, titta vad jag kan."
Men hon var inte där.
Jag kan spela gitarr och höra vad jag gör.
För jag spelade alltid för mig själv , för ingen annan ville lyssna.

"Pappa , vill du smaka"
Men nej , han ville inte.
Jag kan laga mat, för jag gjorde alltid till mig själv.

"Bror , får jag spela"
Nej , du kan inte.
Men endå klarade jag av tv-spelen varje gång , men då var ni inte där.

Jag älskar när folk lyssnar på vad jag gör idag.
Jag älskar när folk tycker jag är duktigt.

Synd att jag inte kunde intala mig det bara.

Slit, för det kommer inte ta slut.

Hemma från skolan idag , kan nog vara förståeligt.
Sitter framför datorn med bara linne , mina boxer trosor och helt ny duschad.
Härligt.
Kaffe koppen i handen och tittar bilddagboken med mina smyg idoler i högtalarna så det bara dånar , Akon och Rihanna.

Morsan och jag ska snart till skolan bara för att prata med en doktor som tydligen brukar komma dit.
Jag ska få mediciner , igen.

Jag hatar det.
Få problemen åt sidan.
Jag kan inte få mina problem åt sidan.
Jag måste kunna glömma dom och sluta vara rädd.

Min kusin ringde igår kväll.
Kusin och hans familj är det som är min avlastnings familj.

Jag berättade vad som hänt.
Hur jag tappat och förlorat.
Och hur mycket jag inte vill vara här , hur mycket jag inte kan vara här.
om jag har tur , om det går.
Så ska jag få vara där i en vecka .
Kanske en månad.

Men egentligen, vill jag bar flytta dit igen.
Jag saknar Ludvika.

Skolan var bra om man jämn för med våran.
Jag hade dom roligaste kompisarna.
Fast mina Hagfors kompisar är det oförglömliga och ingen kan ersätta dom.
Och jag hade en underbar flickvän , faktiskt.
Hon fick mig glömma saker och tänka på andra.
Hon fick mig att till en del komma över min första kärlek, fan att det blev som det blev.
Jag hade min bror, Hans.
Jag hade släkt.
Jag hade en massa jävla trygghet.

Här , i Hagfors har jag en jävla massa svek, minnen och oförglömliga saker på minnet.
Där hände det.
Och där hände det där.
Åh fan , glömde nästan att det var där du låg och blödde fram för mina ögon.
Det var här jag tog det första gången .
Där borta gjorde vi det första gången.
Här var det första gången polisen kom.

Jag.Orkar.Inte.Med.Att.Se.Det.Varje.Dag.
Samma.Jävla.Sak.

Nu är det slut.

Den nakna sanningen kommer fram.
Folk tittar , folk kommer fram.
Förlåt , jag är så här.
Förlåt , jag klarar inte det här.
Förlåt , jag vill här ifrån.
Förlåt , jag gör fel saker.
Förlåt för jag aldrig kan visa hur jag egentligen är.
Förlåt för jag skäms för min personlighet och att aldrig kan göra ett rätt.
Förlåt, men den personen jag hatar mest i hela världen och skulle slå ihjäl om jag mötte är ingen mindre än... mig själv.

Idag, Torsdag den 19 november.

Natten till torsdagen , redan då det började.
Jag vridet mig i sängen och får ont i kroppen efter att musklerna bara spänner sig.
Tanken om en att imorgon kommer en ny dag dödar mig nu.
Jag sover aldrig , jag klara inte sova , inte tillräckligt.
Ångest försvinner inte , det har varit där i en vecka nu, självaste klumpen.
Jag är grinig , irriterad , arg.
För det gör så fruktansvärt ont , HELA TIDEN.
Tänk mens värk på hel tid.
Fast i bröstkorgen, armar och huvudet.

Jag vaknar 09:11 och tar mig iväg till skolan 10:24
Sitter på skoln bänken i korridoren med blicken mot ingenting.
Med dom vanliga runt mig
efter ett tag

Ingela: Hur är det johanna ?
Timmie: Ja , hur är det egentligen ?
Samtidigt ringer min mobil , det är min bror Niklas.
Niklas: Hej, vart äru?
Jag: Niklas.. Kan du komma hit ?
Samtidigt som jag säger " komma hit" bryter mina tårar ut.

Ingela tar tag i min arm och drar ut mig från skolan.

När jag går ifrån bänken mot utgången så känner jag hur mina ben inte alls hänger med och händerna jag har mot mitt ansikte för folk ska slippa se , se mig.
Se den jag egentligen är ,hur jag egentligen mår.
För ingen , ingen ska behöva må så.
Jag skäms.
Jag tittar på mina händer och ser hur dom skakar jag blev rädd, för det har aldrig varit så mycket förut.

Ut genom dörren klarar jag två meter, jag sätter mig mot marken och känner hur det trycker , hur ont det gör.
Som mina rev ben har gått av jag klarar inte andas jag klarar ingenting.

Min vän lyfter upp mig och bär mig till en trappa lite längre bort på våran gråa skolgård.
Min bror kommer , och jag känner lättnaden av att jag är trygg nu.
Går med han och köper cigg och pratar om "våran" verklighet.
Inget som ni kan föreställa er.

senare kommer jag tillbaka till skolan och bara sitter.
Jag bara är.
För... jag känner inte min kropp.
Jag vet inte om jag har fötterna kvar på det så kallade jorden.
Och vet ni , jag bryr mig inte mer.

Kl 13 ska jag in på "akuttid" hos min kurator på skolan som jag pratade med över telefon tidigare på dagen.

Jag kommer in sätter mig.
Jag skakar .
Hon ringer mamma.
Dom ville helst ha upp mig till sjukhuset men.. stängt ?
Hagfors is the shit verkligen.
Hon skjutsar hem mig och jag sitter här nu.

Louise har skrivit om mig på hennes blogg.
Jag fastnade för en sak...
Det här.

"Jag minns när jag va ute och gick, när du kom emot mig och verkligen va helt knäckt,
du skakade, du grät.
Jag kanske verkade obrydd, men jag blev bara så förtvivlad.
Jag visste verkligen inte hur jag skulle hantera det.
Det var under den tiden vi jämt hade börjat umgås.
Jag visste inte riktigt än hur jag skulle bete mig, du var så svår att läsa av pågrund av masken du ständigt bar.
Nu såg jag bara att masken hade gått sönder.
Det jag såg nu va skört, ömtåligt, trasigt, sviket.
Fick en klump i halsen, jag ville så gärna laga dig, plåstra om dig, ta av dig masken och få dig att le ett riktigt, lyckligt leende.
Jag ville bara gå fram att krama dig, men jag va rädd att du skulle gå sönder mer.
Jag va rädd."

http://cuntsicklestick.blogspot.com/

Tänk om alla kunde se mig som hon gör.
För nu orkar jag inte spela mer.



















" Dom tår fyllda ögonen gråter och det varma lendet ler.
Stackars flicka går med ångest och svek i sitt hjärta.
Hennes själ är helt öppen , öppen som ett blödande sår.
Flickan bär en tung mask för att kunna fylla sin tillvaro
med falska skratt. // Johanna Almqvist skriven 12/29-07"

Känslan.

Mitt hjärta hoppar.
Min mage killar.
Mina läppar ler samtidigt som jag bitter mig i läppen.
Min kropp spänner sig och håret på mina armar , ben och nacke reser sig.
Jag får en klump i halsen som kommer i vägen för att kunna andas ordentligt men ändå när mitt hjärta slår jätte snabbt.
Kärleks ruset kom genom kroppen på mig.
Men.. ingen att ge det till.

Jag ställer mig upp och möter min spegel.
Det tar stop.

Mitt hjärta tyngs ner.
Min mage gör ont.
Mina läppar blir lika tunna som ett streck.
Min kropp börjar svettas och jag orkar inte stå.
Jag får en klump i halsen som kommer i vägen för att kunna spy upp på mig själv. Och känns som hjärtat slår i halsen.

kl är 02:08 mina tankar och pressen på mig själv att jag måste upp imorgon.
Jag måste fixa det jävla musik provet , måste klara det där jävla engelska provet.
Pressen , det där jag måste.

Samtidigt känna den hårda känslan.

Hänga.
Brinna.
Drunkna.
Skjuta.
Skära.
Hoppa.
Överkörd.
Överdos.
Total död.

Som vanligt ställer jag mig fortfarande frågan.
Slutar det gör ont då ?
Jag är så nyfiken.
Nyfiken på om min smärta går över då ?
Vilket gör ondast ?
Om jag själv fick välja ur mina favoriter skulle jag nog
välja att brinna , drunkna, överdos eller skjuta.

Brinna för att kunna hinna känna efter hur min hud svider och mina tankar åka förbi innan min syre tar slut och jag svimmar och brinner upp.

Drunkna för att känna hur ångesten känns som att ligga under vattnet och inte få luft dessutom är jag rädd för vattnet inte för att det kan ta död på mig utan att det kan få mig att känna så.

Överdos för att dö på det sättet jag alltid trodde jag skulle hitta min bror död.

Skjuta mig är nog det sista alternativet.. Tänker mer på vart jag skulle skjuta mig.. i munnen med pipan upp tryckt i gommen så att mitt ansikte kanske blir kvar.
Vill att min mor ska kunna se mig en sista gång innan dom begraver mig.

Men nej..
Jag är för längtansfull med att komma tillbaka till den här skit hålan kallad stad efter jag tagit mig iväg från den , när jag blivit något och visat dom som aldrig trodde .
Visa att jag , jag klarade mig medans ni blev fast här.

Jag har något bra nu, jag har ett mål!

Men varje tanke om att ge upp och lägga sig ner finns med.
Men tanken av att jag inte kan , för något jag aldrig kommer göra
är att svika dom jag mest har kär.
Huvudet högt fast tårar rinner.

Du klarar dig ska du se.

Mörkrets kväll.

Flicka lilla du kunde blivit som dom andra.
Gå hem en vanlig kväll utan att känna smutsen i dig sakta plågar dig.
Av att livet inte kommer bli förut.
För den tunga kväll, det var här det hände , det var här han förorenade din själ.
Sparkar och slag han trycker ner dig mot marken.
Skrik och panik ingen hör dig i kvällens mörkarum.
Den enda segern är av att spela sig själv till vad bra hon är, vad bra det är.
Men att ingen vet...
Tar dig hårdare varje kväll än vad skuggan i mörkret denna mörka kväll gjorde med
dig.

Kärlek.

Det spelar ett spel.
Är man kär eller leker man bara.
Jag känner mig som Shane i L-word.

Men en händelse så underbar.
En händelse som hemsöker min kväll varje natt.
En händelse som man upplever första gången.
Sen förlorar den och vet aldrig om man får den igen.

Det var hemligt.
Ingen viste om oss.
För det fanns inget oss vi bara var.
Men att vi bara var ... Det fanns så många känslor.
Vi var kära men det gick inte.

Vi ligger och tittar på varandra .
Kysser varandra försiktigt och varsamt.
Smeker av varandra kläderna.
Och ligger och tittar på varandra med kropparna tätt intill varandra.
Bara tittar utan att säga något , i flera timmar.
Du tittar mig djupt i ögonen och säger.
"Du är så fin"
Rösten kryper in i mig.
Orden lägger sig runt mig och kramar om min nakna kropp och min döda själ.
Det var första gången jag kunde tro på att en människa verkligen tyckte jag var fin.
Vi somnar och vaknar upp.
Jag vaknar upp med världens finaste flicka bredvid mig.

Sen tog det slut.

Jag försökte , med allt.
Med hela mitt hjärta i åtta månader.
Nu har det gått elva månader.
Jag låter dig vara nu.
För jag vet att du har det bra, det är det enda som spelar roll.
Kan fortfarande vakna med din röst i mitt huvud.
Men vaknar upp utan den fina flickan.

Jag vet att jag var många gånger otrogen eller bara idiotisk.
Man frågar sig hur saker kan gå så fel när man bara vill en sak.
Min sak var att vara med dig för i mitt hjärta var jag bara dig trogen.
Fortfarande idag ... kommer jag alltid att vänta.
För att se dig lycklig spelar ett spel i min mage som bara kittlar.
Så nu , när du trivs med någon annan så kittlar det ändå.
För du har det finaste leendet och jag vet att din kärlek är det varmaste och underbaraste man kan ha och att du ger den till någon mer som faktiskt älskar det som jag gjorde känns bara.. bra.
Så länge du är glad spelar den hårda verkligheten inte någon roll.

Vill säga förlåt till alla som kommit i närheten av mig.
Jag bryter ihop ofta för att jag vill inte såra människor mer.
Jag vill inte att någon ska må dåligt efter mig.
Jag vill inte att någon ska ta hennes plats.

-Det kallas komma över någon Johanna.

Jag ska det ...
När någon kan över tyga mig.
När någon kan vända upp och ner på sin egna värld för att visa hur mycket någon annan vill vara med en .
När man kan åka genom hela Sverige kanske världen och bryta sig los.
När man kan stå bredvid den och känna ändå hur man dras till varandra.
Det ... Det är kärlek.

En dag, ska jag hitta den.
Igen.

Jag saknar min bror enormt mycket.
På ett sätt är du nu mer död för mig.
För du är inte längre den du var.
Nu är du frisk och du lyckades mer än någon annan.
Jag älskar dig .

Tänkte skriva en bok i framtiden.
Min bok ska handla om att vara med beroende.
Men inte bara för en person utan två.
Dom närmaste, några i familjen.
Min pappa och min bror.
Att se sin mor lida och ha tre barn till att ta hand om.
Mig, och mina andra två bröder.
Att livet faktiskt sviker medan någon annan människa som viste om oss, hur vi såg ut.
Satt och skrattade medan dom satt på sina rika arslen och inte gjorde ett piss.
Det enda dom sa var att familjen Almqivst var dom misslyckande.
Men ni har så jävla fel.
Jag och mina syskon , mor och far har sett sedan länge hur det hårda VERKLIGA livet ser ut. Och många andra drogare , alkoholister och med beroende där ute.
Fattar ni inte hur mycket en drogare och en alkoholist kanske lider?
Tänk efter vad som kanske gömmer sig bakom där.
Bara när farmors vän sa.. " Almqvist barnen är att små djävlar men innerst inne är dom små änglar.Dom menar bara väl , men något så väl kan bli så fel"
Tårarna trängde fram.


Hans min bror.
Jag vill skrika.
-Gör det då?
nej, det sköter min insida.

Det utanpå är ett skall för att inte visa det jag bär på.
Tänk om man kunde vända ut och in på sig själv.
Visa hela världen hur det ligger till för att få en hjälpande hand.
Jag måste upp, gå djupare , gräva upp mig och sedan vända på mig.
Sammanfatta en lång historia kort.
Jag är trött... Andas ut efter ny energi för att säga
JAG ÄR TRÖTT
Trött på mina tankar om er.
Trött på att vakna mitt i nattenn och känna något är fel.
Jag ringer , inget svar.
Men du svarar jämt när jag ringer , något är fel.
Men jag får reda på dagen där på att du är okej , men dom orden är fan inte från dig.
Men jag vet, för vi är en, en som två själar går ihop med varandra är vi en.
Du ringer senare på dagen och allt är inte alls så okej.
Och det vet jag för dom orden är ifrån dig.
Men jag viste redan för du är lika bra som mig på att spela det bra.

Ord , slag ett skrik som åker in kroppen och vänder ut och in , upp och ner på mig själv.
Av att jag är trött, trött på att ha min ängla bror som fallit.
-Jag är trött på att vara en medberoende.

Idag kom jag på något nytt.
När natten kommer föds en ny dag.

Jag gick ut kl23:57
Nu sitter jag är kl 00:57
klockrent.

Louise kom utan för där jag bor för att prata med mig, underbarare kompis finns det inte.
INGEN , kan slå det.

Jag skrek , ville gråta men orkade inte.
Jag hade panik.
Jag Gick runt.
Kylan av vinter vädret kände jag inte fast jag bara hade tröjan på mig.
Jag gjorde en snö boll.
En stor!
Jag slet.
Jag skrek.
Jag ramlade.
Jag ställde mig upp.
Jag fortsätte.
Louise gick efter och tittade på mitt , lidande ?

Jag jämn förde snöbollen så här samtidigt jag slet med den.

Den började lite , den växte. - Ångest börjar litet och den växer genom livet.

Jag slet upp den för kullarna och rullanden ner den , fort gick det. - För att visa min vilja till att jag VILL må bra. Måste jag slita . Men jag faller , och fort går det att falla.

Sen upp igen. - När man fallit måste man upp igen. Hur jävla hårt den än är så måste man.

Sen låg den där på kullen. - Nu är jag där jag vill vara i livet och jag måste hålla i det . Och nu har jag left.

Solen kommer ju komma och min snöboll smälter bort. - Nu ligger jag på döds bäden som gammal och tänker på det jag gjort och varit med om. Och att jag fan klarade det!
MAN MÅSTE FÖRSÖKA !
Hur jävla piss det en ser ut.


Bara för jag har så mycket att säga .
Nu sitter jag här .
Med inget att skiva .

Min kärlek.. Dumpade mig.

Kärlek, så fort jag känner den .
Så fort den tränger in i mina lungor , nerver , hjärtat.
Så försvinner den.
Något så underbart , så man kan känna den , andas den.
En del lever till och med på den.
Fast det gör vi ju alla om man tittar efter.
Syskon-kärlek
Kompis-kärlek
Husdjur-kärlek
Kärlek till saker.
Kärlek till det mesta man gör.

Att den kan förvinna så fort .

Jag var tillbax till skolan idag.
Orkade inte upp till första lektion så drog mig i min säng en timme extra.
På vägen ditt andas jag knappt för ångsten trycker ihop mina lungor .
Jag kommer in i klassrummet och sätter mig och jag svettas känner alla blickar som lägger sig på mig.
Jag springer ut och sätter mig i trappan.
6:orna springer förbi dom ser rädda ut som vanligt.
KAN FOLK SLUTA VARA RÄDDA FÖR MIG ?!
Du ringer och berättar att det är slut.
Min lärare springer för att leta efter mig och hittar mig.
- Varför är du inte där inne, men ! Hur är det?
-Jag *sväljer* fixar en sak bara.

Det är typiskt mig , jag vill fixa .
Kommer hem senare idag och mamma ...
Mamma är... mamma.
Mamma: Väcker er 7 för jag ska bort 8.
Jag: Vart ska du ? *medans jag går*
Mamma: Till sjukhuset .
Jag: Va ?..! * stannar helt och vänder mig om*
Mamma: ja , ska till spykratrin(stavning suger , palla bry)
Jag: jaha .. så det var inget annat..

Mamma är endå min mamma.
klart som fan att man bryr sig.
Man kanske bara är rädd för den kärleken efter allt som hänt.

Mamma går in till min bror , Niklas.
För att berätta att hon väcker honom...
Niklas:UT.
mamma: men vad är det.
Niklas : Men fattar du inte , ut för inihelvete.
Mamma: men .. *stänger dörren*
Niklas:Fitta.
Mamma: vad sa du*öppnar dörren*
Niklas: Att du är en jävla äcklig fitta , den största också.

Jag springer ut..
KAN NU SLUTA NU FÖR FAN?!

Mammas ögon... Dom ögonen hon hade när vi kom hem som små och pappa låg översvämad i öl , spyor och piss!

Springer in på mitt rum och sliter mig i håret .
Springer runt , trampar i intet.
Stannar framför spegeln.

Tittar mig själv.
Tittar mig djupt i ögonen och säger.

" Du , du är fan ingenting"

Tungt.


Piller, kroppen sitter fast hårt i sängen på morgonen.

Skolan , orkar inte idag.

Hemma... Vaknar av att brorsan skriker på morsan , som vanligt.
Han slänger igen dörren och morsan som vanligt när hon blir ledsen börjar hon plocka runt i allt.
Hon mumlar för sig själv för min mor är sånn.
" Snart början han slå mig , det är så nära"
Vi bor i en trea lägenhet så det är rätt så lätt att höra varandra hela tiden.
Jag som haft drömmar om ångest typ dö , slås , droger, varför.
Vaknar som vanligt upp med det och hör det här.
Vanlig sak det händer varje dag.
Morsan sliter upp min dörr , hårt så det slår lok för öronen.
-aj som fan ! ( typiskt mig)
Morsan "UPP"
Kl 13:34

Äsch , palla. Hon går snart ut och röker.

Jag går till toan och tittar ut genom hallen.
Där stor hon med telefonen och röker.

Pappa, börjar bli lite av " jag orkar inte bry mig längre" "och" typen igen.
Som faktiskt var väntat.
Jag har gett han en chans och än en gång gav han mig de falska förhoppningar av att tro att jag har en pappa. Jag blir bara rädd.

Jag har känt mig lite halft sjuk enda sen jag vaknade så har legat i soffan tills en kompis ringde och ville ha med mig ut för att spela lite i replokalerna vid vårat ungdoms ställe i hagfors " upstairs"
min ångeset har styrt mig idag.
Jag orkar inte.
Bokstavligt talat.
Och det märks så bra , därför är sjuk så jävla bra att skylla på för då ser folk men egentligen inte.

Jag saknar min kärlek och det är irriterande.
För jag är rädd för kärlek och ju mer jag saknar den ju mer osäker blir jag .
Och det är inte bra.
Samtidigt som jag inte kan lägga bort en sekund av min kärlek för hon är verkligen det perfekta i mina ögon och bara ha henne hos sig .. går inte att beskriva.
Hennes kropp.
Henns humor.
Hennes ögon...
Hennes ögon som man liksom bara sjunker in i och medans man tittar så lägger hon armen runt axlarna och kysser en och man bara flyger , svävar och det pirrar så bara känner man hjärtat slår.. sakta , sakta, men endå hur fort som helst!
Hur är det möjligt ... Jo , jag är kär i dig , Anna.

Jag tittar runt på bilddagboken och ser en människa som har det finaste ansiktet och formerna jag vill ha.
Varför kan jag inte se ut så...

En sak till jag har tänkt på...

Jag får snart besked om att jag ska läggas in.
Men jag vet inte om det egentligen behövs..
jag tror att jag bara behöver/vill ha en familj som kan ta hand om mig.


För det värsta men endå bästa jag vet är att vara hemma hos någon och dom har den där familj grejen .
Äter tsm.. inga fyllon eller drogare som ligger däckade under borden.
Dom äter tsm .
Dom åker ut tsm.
Och dom bara.. gör saker och finns där för varandra.
Varför fick jag inte chansen att testa ?

Men som vanligt , jag vill inte att mina problem ska finnas.
Jag orkar inte bry mig , jag vill inte .
Det finns så jävla många fler människor som mår dåligt , ta hand om dom istället.
DOM BEHÖVER DET.
Men samtidigt vill jag bara må bra.