En kompis beskrev mig och det var nog det finaste sätt någon har beskrivit mig...

"jag tänker mig dig, 200 m bort, en liten gestalt, på en frusen åker, men kall skog bakom, o det är månklart, du vandrar, utan vägvisning, det finns inga skyltar, ingen att fråga, helt tomt!men när du går där på åkern, börjar saker dyka upp. efter vägen hittar du en penna, nästa dag hittar du ett papper. Nästa dag en filt, o du fryser inte, du börjar skriva, du fortsätter att gå, nu hittade du ett
plektrum på backen, o du börjar le. frosten försvinner o du går på torrt gräs. himlen färgas sakna kolsvart, månen slocknar, du blir chockad o kollar upp, men då ser du, himlen är full av stjärnor. du ler mer.. nästa dag, med lera upp till knäna, smuts överallt o håret åt alla håll, hittar du en gitarr, du börjar spela, o himlen färgas långsamt orange.
jag ser dig klarare, jag börjar känna igen din gångstil Jag ser dig allt klarare o klarare, himlen är orange o jag kan t.o.m se att du bär på en gitarr på ryggen. Men jag blir ändå osäker, ser du mig? Du går fortfarande o kollar ner, upp o åt sidorna, men aldrig framåt, varför ser du inte mig här borta? jag vet ju exakt vart du ska gå och åt vilket håll. Men du fortsätter att hålla blicken nedåt, letandes efter nya grejer. Jag börjar ropa här borta,
jag skriker "KIMPA!!!" allt vad jag pallar, skriker o skriker tills ögonen fylls av tårar, men du hör mig inte! du kollar inte framåt!!
Du forstätter att spela på din gitarr, o har snart skrivit upp hela pappret. jag är så jävla nyfiken på vad du skrivit, men du ser mig fortfarande inte! Dagen går, o jag ser dig allt bättre o bättre, ser att du böjer dig ner, du har hittat något nytt.
En kopp kaffe, 2 sockerbitar o lite socker. Jag ser dig höja huvudet mot skyn, o du sveper hela koppen på 3 sek. NU, nu ser jag en sol, ett starkt ljus, en värme, stiga, lite smått där borta bakom den kalla skogen. Det är bara jag som ser, inte du, för du får inte titta bakåt, du får inte!
Nu vandrar du där, men en låttext, o en gitarr, leran är borta, o du går nu bland massa kvistar som trasslar sig överallt, du börjar ge upp, det är jobbigt att gå, du ramlar överallt, o ingen som hjälper dig upp. Du känner hunger, du känner törst, men inte efter mat, efter värme o kärlek. Solen stiger, står snart mitt på himlen, men himlen är fortfarande orange, sådär mystiskt som i mumindalen.
Jag stor fortfarande o skriker, jag skriker mig blå. O du ser mig, du hör mig, men du vet inte vem det är, är det en människa med glädje? eller är det en människa som skriker att du ska vända, gå tillbaka o aldrig visa dig igen? du blir osäker, men fortsätter att lunka framåt.
nu kommer du ut på gräs, det känns som guld under dina bara fötter. du lägger dig ner, rullar runt på gräset o andas in doften o du ler, på riktigt, himlen blir allt blåare o blåare. Det är nu, nu du ser mig. Du kastar gitarren åt helvete, o låten, vad är den?! en förfluten text som ska blåsas bort med vinden, du ser mig!
O jag ser dig, halvtrasiga jeans, inga skor, o en smutsig t-shirt, det ser ut som att du vandrat i 10 år, men jag ser dig, du springer, du springer som fan! du närmar dig, o vi kan se varandras ansikten, jag ser ditt leende o dina ögon, o du ser mina.
du är nu 10 m ifrån mig, o jag börjar skrika "stannaa!!" o veva med armarna! du blir förvirrad, du undrar vad felet är. Du ser inte stupet emellan oss, vi står på en varsin sida, o du visste inget. Det är nu du måste välja, ska du hoppa, chansa på allt o hoppa över, eller stå själv kvar på din egna sida, utan vägledning, eller bara ramla ner i stupet?"

Ja, Vad väljer jag, stå kvar, falla ner eller satsa allt och hoppa?
Jag hoppar, svarar jag tillbaka.

"Vi står på en varsin sida av stupen, precis som ronja o birk o ronjarövardotter vid helvetesskapet. Vi kollar på varandra, hopplöst, hängiga o glor. jag ser djupt in i dina ögon, o du ser djupt in i mina, vi känner hopplöshet, båda 2. En tår rinner sakta ner för min kind, du ser den falla, som en frusen snöflinga ner mot marken. Du tar ett steg bakåt o börjar vända om, o jag ser den där hemska
blicken, "det är hopplöst" o du vänder dig om. Jag börjar vråla, skrika, o får panik, jag gråter! men du vänder dig om, o går iväg, utan att vända dig om o kolla mot mig, du säger inte hejdå! jag tappar hoppet, sätter mig med benen i kors på backen o börjar gråta, förstår att du faktiskt försvinner, du försvinner verkligen... jag lägger huvudet mellan knäna o håller för huvudet, men det är då jag
jag hör dunsar, det låter som en häst, en stor stark häst som galloperar full fart, sen blev det bara tyst, o jag kollar upp, en stor skugga närmar sig mig, det är du, DET ÄR FAKTISKT DU! du flyger där, som en ängel över stupet, jag ser dig, i slowmotion, stark o med vilja, du kastar dig över, o landar rätt på mig! vi ligger på gräset, på andra sidan, du klarade hoppet, du klarade det!! vi ligger
o ser varandra in i ögonen, vi ler, vi ler som fan, sen börjar vi skratta, vi skrattar mer o mer o mer, o nu börjar du sjunga, o jag ligger bara o lyssnar, lyssnar på din röst o fyfan vad du sjunger, riktigt jävla bra! jag reser mig upp, kollar ner på dig o frågar med ett leénde på läpparna "o vad händer nudå?" du reser dig upp, tar min hand, o börjar gå bort från stupet. Men du vänder, jag trodde knappt det var sant, du går tillbaka mot stupet. Du harklar dig, o spottar en stor jävla snorlåma i stupet, skakar på huvudet o vänder om med ett kaxigt leende på läpparna. Du tar min hand, o vi börjar gå, upp mot en kulle, där solen nu håller på att gå ner. O det sista jag ser, är du o jag, hand i hand
påväg över en kulle, där solen snart går ner, o du känner glädje, du känner värme, o du känner framförallt kärlek."

Vet ni..
Jag klarade det.
Du klarar det.
Alla klarar det.


Folk har fått en fel beskrivning av mih på min blogg tror jag.

Det är jag som är Johanna men kallas Kimpa och ibland kan mitt liv vara ett helvete som precis för alla andra.
Och ångest, ångesten kan ibland döda mig.
Kan kan skrika sig genom visa nätter för det bara gör ont.
Men varför tillåta sig själv ha ont ?
hur man än är så är man alltid okej.

Ångest i skolan, en underbar sak att vara med om.
Känner hur det laddar i kroppen och det blir som en drog.
Kämpar man emot blir det värre och det är ingen ide, du kan inte vinna. Bara att föjla med.
Attacken kommer...
Kroppen spänner sig , som vanligt.
Håret i nacken reser sig, som vanligt.
Svetten kommer, som vanligt.
Blicken fastnar, jag vet att om jag blundar nu är det kört.
Man får inte försvinna bort i världen inom sig, man får inte låta ångesten vinna.

Ut, jag måste ut.
Reser sig och har ett mål, luft.
Kommer ut och luften, den friska luften går genom kroppen och huvudet får syre.
Nu måste paniken bort, går fram och tillbaka.
Tänder ciggareten som är slut efter två blås, det känndes så iallafall.

Sen, det tystnar. Verkligeheten kommer in igen, det förflutna av bilder, skrik har nu försvunnit ur mitt huvude.
Jag är helt slut i hela kroppen.

Nu pratar det bara lugnt.
" du är en förgävlig männiksa, tänk nu"
Jag lutar ner huvudet och tankarna drar igång.

Jag sårar människor varje dag.
Jag känner igen mig själv i min mor, jag vill så väl med det blir fel.
Jag vill ta en öl, koppla bort allt och bara ta det lungt, jag känner igen mig i min far.

Ändå är stjärnorna i mitt liv mamma och pappa.
Självklart, vilka annars.


Jag älskar livet förövrigt, varför ska man hata det , varför ska man vilja försvinna ?
Tänk att inte gå på ett fotbolls match , för du tror, känner i hela kroppen att ni kommer förlora.

Livet är matchen.
Att känna att du kommer förlora matchen, alltså livet.
Du skiter i det, du tar alltså livet av dig.
Då har du gjort en sak.
Svikigt laget för du inte vågade stå matschen och ta emot smällen av att förlora.
Spela roll om man förlorar.
Det kommer en ny match och du får en ny chans till att vinna.

Folk förväntar sig att man ska vara på ett sätt varje dag.
Känner pressen av att ... jag vet inte riktigt.
Folk förväntar sig att jag är den roliga och när jag inte är det så blir folk, förvånade, vet inte?

Tillåt dig inte själv att må dåligt, för du är värd bättre.
För att orka , för att du ska förstå att du spelar roll måste du säga det till dig själv.
För när du mår bra, säg det till dig själv.
Det finns mycke fel.
Men när det är fel kan man lära sig att göra rätt.
Det är ju tillexempel därför man går i skolan.
För att lära sig.

Fel blir rätt.
Och finns det fel, finns det självklart mycke rätt också.

peace

Som när man försvinner bort i en värld full av fantasi och saker som kan vara för bra för att vara sant.
När verklighets känslan försvinner och man känner jorden under fötterna man står på.
Allt runt om går och går , snabbare och snabbare.
Själv står man stilla.
Stilla utan att känna eller ha en aning om.
Eller orkar man bry sig ?

Helvetet säger dom är svart och finns inget hopp kvar efter det.
Men det brinner ju, alltså finns det ju ett ljus ?

Himmelen ska vara ljuset, hoppet , riket alla vill till efter döden.
Men även himmelen blir svart ibland.

Ibland önskar man att tiden kunde stanna vid ett underbart tillfälle.
Ibland önskar man att tiden kunde gå fort vid ett segt tillfälle.
Men klockan går och går, inget kan hindra den. Hur mycket du än försöker så blir sekund efter sekund ett förflutet.

Jag , jag är som klockan.
Och inget får hindra mig.


Du ser mig.

Vet inte hur jag ska srkiva längre.
Om det är bra, dåligt.
Vad fan vill folk läsa om egentligen ?

Som nu då.
Vad känner jag ?
Jag saknar en person väldigt mycket, att man offrat allt man har för en ända person sen tappar man den andra.
Ja,yes. Det är fan bara helt jävla fel.

Som nu då... Vad känner jag ?
Ångest, ja.
Efterklok, ja.
Helt jävla dum i huvudet, ja!

Ja, men vad kul för dig, ellerhur.

Vad tänker jag då ? Men gud vad spännande..
öhhhhh, fan ingenting.
Helt jävla tom, ja!

vet ni.
När man totalt skiter i allt för männskligheten och livet kan ibland knulla en så jävla hårt som man vill spy samtidigt man blir våldtagen, skönt va ?
JA FÖR FAN!
skååållll.
typ

Folk säger att man inte kan bli kär när man är ung eller litet barn till och med.
Men då måste man vara en sorlig människa. Då kan man väl heller inte bli kär sen?
Det finns väl inget som säger att man måste vara en vis gräns för att bli kär.
Nog kan man göra sina stora misstag när man är ung och kär.
Men var och en lever väl sitt egna liv och borde få lära av sina misstag.
Finns ju dom som blir tillsammans när dom är 15 och lever livet ut med varandra, vissa säger att det inte är så vanligt.
Men ändå tycker jag att jag hör varje dag att den, den och den har hållit ihop hela livet.

Kärlek finns ju trots allt överallt.
Familj,vänner,husdjur och klart flickvän/pojkvän.

Men om man aldrig riktigt har haft en nära familj, kännt sig själv som smuts eller bara varit mobbad kanske
Om man hela tiden fått känna att " jag är ingen människa, jag är bara något som finns till i världen utan anledning" Eller något liknade kanske.
Man måste börja om på egen hand. Hitta kärlek och verkligen få känna den känna den att den här personen/personerna tycker man är fin som man är, kan se genom en och verkligen tro på en och finnas till precis som man själv finns för den personen/personerna.

För, den känslan som dämpar ångesten mest är kärlek.

Och kärleken finns ju trots allt överallt.
Och ingen ska få vara utan den.

Det är över och jag andas in och ut med lättnad av att tiden kan vara lång men saker går över.
Fast fortfarande det där med att tiden läker alla sår, det tror jag ju fan vad jag vill på.

Dagarna går bra jag lever som på rosblad.
Jag känner mig som en vanlig tonåring , jag får både vara ett barn och en tonåring nu.
Jag kan känna det.
Men ändå är det dags snart.
Jag är till slut inte så liten längre.

Om jag bara inte var så trött jämt.
Om jag kunde sluta bli hemsökt på kvällarna av mina egna tankar.
Mina drömmar, om att se mig själv fast för flera år sedan.

Allt har försvunnit och fått en ny start.
Men saker försvinner inte ur mig för det, varför kan jag inte släppa taget om det ?

Folk frågar om jag ångrar alla mina ärr, fast jag inte kan hjälpa en del av dom som kommit dit.
Och varför ska jag ångra en period i mitt liv, en period som nu sakta försvinner bort.
Varför ska jag ångra hela mitt liv ?

Det har inte ens börjat~~

Ord

Jag... Jag tror min luft är slut och jag fortsätter framåt, levande.
Jag känner mig tom med endå helt utfylld.
Som man kan säga jag är men inte är.
Jag är ingenting men endå så är jag mycket.
Jag vill skrika men endå bara gå tyst och inte ge ifrån ett ljud för att bli hörd.
Jag vill ha upmärksamheten men är inte värd den.

Jag ska skriva en bok, så fort jag gått ur 9:an.

runtOchOmigen.

Jag vill skriva ur mig allt men jag vet inte vart jag ska börja.
Jag vill inte ha det skrikande i mitt huvude mer.

Det sitter hårt spänt mot halsen, jag går på tå mot jordens yta.
Lever jag eller är jag redan död eller går jag mot ljuset ?

Precis som kärlek styr världen så växer bara mitt till hat för allt du någonsin gjort är att förstört mig, alla som ger mig av sin kärlek har sönder mig.
Varför skulle jag då lita på en människa när man inte kunna gjort det med någon man sett upp till så mycket, som varit ens förebild och bara förstört en.
Jag är trött på folk som säger " jag älskar dig " med toma ord.
säger det för det låter bra eller bara passar in i en stund.

Mest av allt vill jag slå dig till marken peta ut dina ögon och skära upp ditt ansikte.
Jag vill förgifta dig och se dig plågas till döds.
Du ska plågas och ha ont så du kan få känna hur jag känner, hur vi känder , hur DU fick oss att känna.
Jag hatar dig, och det här är bara kärlek med ett tomt hål för du ska ha det speciella namn för mig men allt jag kan säga är att du är död, för det , det är allt du någonsin kommer vara för mig.

Verklighet eller en stor överdrift ?

När man inte får luft, ser eller hör.
Något som tar tid , dagar, veckor, år.
Att till slut kunna förstå vad som hänt.
Ett bekänande av att stå upp och bli sed eller hörd, det är ett måste till slut.
Att få slut på ett stor lidande och då man vet att den här tiden , läker inga sår.

När alla talar emot och allt man har är en livlig fantasi eller överdrev som alla sa.
Det här gör ont, jag har aldrig berättat det så här.
Men nu, nu har denna händelses tankar aldrig jagat mig så mycket som dom gör just nu, idag , igår , hela jävla tiden.

Intalan på att det bara är min fantasi.
Det som har hänt har inte hänt fast det hela tiden finns där.
Jag vet inte hur det började eller varför det hände, hur det ska tolkas...
Men nu har jag börjat och måste berätta allt.

Första gången jag träffade dig, fick en kram dina händer gick över rygen på mig, det var endå rätt lugnt.
Fortsätte hem till dig där vi sätte på en film , vilken film kommer jag inte ihåg. Han började till slut kyssa min nacke..
Efter ett tag, tog han tag i över sidan vid mitt ansikte och la handen liksom över min kind och tryckte mig mot sig själv och började kyssa mig, jag hängde på för att räddslan av vad som ska hända om man säger emot, den är jävligt stor , iallafall hos mig.

Hans händer, små , klumpiga händer går över kroppen på mig, innan för mina kläder och kände han mot min hud. Han lyfte mig till sängen där det fortsätte. Där mina kläder kom av och komplexet över min kropp komigång över att jag är för tjock, ful och äcklig fast det egentligen inte är så.

Han kom in i mig.
Insidan grät och skrek.
Sen var det över trode jag , det fortsätte , hela veckan.
Visa dagar hårdare och längre, visa korta men hela tiden ett lidande som fick en att känna som jag var objektet, smutset.

Några veckor senare fick jag reda på att samma person våldtagit min kompis.
Men trots det, berättade jag aldrig min historia, för trots allt det hade ju inte hänt...

Jobbigt.

Jag hatar att planera.
Som att planera , nu ska jag göra det och nu ska jag göra det.
Då blir det så sen ska det bli så här.
Folk är så äckligt perfekta , dom planerar och planerar sen blir det så jävla bra.
När jag ska planera blir det som en jävla mosbrika och jag blir bara förbannad på allt.

Själen är helt slut, död.
Kroppen går på komando, gör det , gör så och det bara blir som det blir.

Beslutsångest för gymnasival , vad ska jag göra , vad ska jag gå ?
inte en jävla aning för allt är verkligen bara mosbrika.


Önskan av att ändra sin livs tid det man gjort, när man är liten.. en sån önskan är stor.
Kan man blåsa bort det?
Nej, Lev varje dag som det vore din sista.
Tänk om livet går ut på att överleva?
Om varje dag är för att kämpa.
Tiden är förbi nu, den tiden, då jag inte kunde andas.
Och nu, jag lever i lyx.
Fast utan något varmt.



Ser det jobbig ansiktet i spegeln,varje jävla dag.
Liksom tom av inga svar kvar, vad ska jag göra här näst ?
Trött på att inte förstå vad det är, vad det är med mig.
Vad är det som är så bra med det där ansiktet?
Oftast önska jag bara av ett stort sår kunde döla det, som ett ärr.
Jag hatar dig, se vad fan du gjort.
Som du ställt till mig, den dage du kan göra något bättre, hör av dig.
Allt jag kan säga till min spegelbild.



typ så här.
haha , vetu vad din farsa gjorde i helgen , han..
- mhm , hur full var han då?
Förlåt , jag glömde .

Ordet glömde är ordet du gav.
När du födde alkoholen som dit barn i stället för oss.
Men skitsamma , du finns när du vill.

Precis som när jag själv vill finnas´.

Trost det så .
Only a smile on my face.






förlåt,ville bara få bort det.

instängd.

Kan man se sig själv som instäng i något fast alla andra är runt en , pratar med en och finns där.
Att som allt är suddigt runt om , man hör inget , inget finns.

Jag går med er alla runt mig.
Hör mina hjärtslag ihuvudet mina andetag känner jag hur dom går ut och in.
Svetten längst ryggen, händerna och i hårbotten.
Behövs en mening, en mening som jag aldrig kan svara riktigt på, för jag vet inte.
" hur mår du?"
Efter tårar som känns som det river upp min hud i ansiktet.
Jag vill inte gråta för det finns inget att gråta för.

Det går över,vi går in.
Ner i matsalen för att äta, det går inte.
Maten sätter sig som en klump i halsen och man kan inte svälja ner det.
Jag ser på mina händer och dom skakar bara.

Vet är overkligt, verkliget , jag vet inte.
För jag kan inte skilja på vad som händer.
-------------------------------------------------------
Idag, den 21 feburari 2010.

Jag är på väg till bussen , det är kallt.
Mina kinder är så kalla så dom tillslut känns som om någon eldar på dom.
Väntar på bussen, den kommer och jag stiger på.
Hjärtat dunkar, för fort.
Mina tankar dör jag tittar bara ut genom fönstret och nu måste jag trycka på stop fast jag helst bara skulle viljat sitta kvar och fortsätta åka med bussen genom mörkret.
Men jag går av, och börjar gå mot hemmet.
Stegen känns tunga, musiken dunkar i mina öron från mina hörlurar går över tågbanan och jag blir stånas av ett starkt ljus som lysser upp allt mitt på banan.
jag tittar mot ljuset och det kommer ett ljud starkt och högt som trycker genom mina hörlurar och in i öronen, det var tågtutan.
I samma sekund som den tutar går jag två steg bakåt och tåget far förbi mig fortare än vad jag trode ett tåg gick.
En halv meter ifrån mig va det.
Trycket från tåget fick mig att ramla bakåt.
Och där , där blev jag sittnas och titta rakt ut medans musiken fortfarande dunkar.
jag hade en tanke...

"varför flyttade jag mig ?"

Cirkel.

Har du tänkt vad spelet går ut på?
När vinner man och när blir det gameover?

Jag älskar spel, men den här kärleken i en cirkel blir förvirrande och du springer bara runt till slut.. headshot.

Om smärta är att klämma in en kniv i midjan och trycka, pressa...
fortsätt pressa , känn då min smarta , pressa , tryck , få ut all den här överflödiga smärtan som bara sitter och skriker.
Går till anfall, vänder upp och ner , in och ut på mig.

jag vill inte.
Vill inte dig , vill inte mig.
Vill ingenting.

Nu, nu ska jag spela mitt spel och göra det jag kom för.
Avsluta det.

saknad.

Vi sitter i två olika städer med våra två olika världar.
Medans du inte alls är som jag.
Känslor och sätt förvandlas till svart och vit.
Bråk och skrik till att vi egentligen bara bryr oss om varan.
ut och känn världens goda stunder som man andas in och klumpen i hjärtat förvinner
av känslan , fan jag är fri.
Men varför saknas något , varför finns det något kvar med mig som inte försvinner.

Varför känner du samma sak ?

Sitter och väntar och väntar.
Men väntan efter att det tomma i kroppen ska
få en utfyllnad kommer inte till sitt slut.

Allt är så bra, jag lever som jag aldrig trode att något skulle kunna se ut.
Kan man leva så här ?
Det är liksom
lugnt
tyst
varmt
det är hemma.

Och du , du ringer hela tiden.
Dag efter dag.

Jag vill inte såra dig men dina prat om att du inte klarar dig
och vad som händer är inget jag klarar av.

Eller du , du som bara kan ringa när du kan få in dina ord av vad du vill när
du inte alls är dig själv.

Förlåt, men jag vill må bra. Och käre mor och far, inte ni idag.

Jag lämnade för att inte fylla dina problem med mina eller mina med dina.
Dina tårar straffar jag mig själv med.
Jag ville inte få dig ensam eller må dåligt.
Jag vill inte ta på mig att det ska vara mitt fel och jag ska börja trösta
dig som om jag skulle krypa upp och be om en förlåtese
det jag är ute efter nu är bara att få må bra.

För det är precis det jag ska.

Gott nytt år.

Jag andas ut min ångest av att det här året ska bli det bästa året.
Året av lycka.
Året av att jag aldrig mer ska tillåta mig själv må dåligt.
Året jag ska sluta röka.
Året då allt som är rätt ska bli rätt.

Ångest kryper kvar och sliter upp kroppen och jag tar mig inte ur sängen.
Men bit ihop för det finns dom finaste dagarna du inte vill missa.