Den som lever får se.

Sitter och väntar och väntar.
Men väntan efter att det tomma i kroppen ska
få en utfyllnad kommer inte till sitt slut.

Allt är så bra, jag lever som jag aldrig trode att något skulle kunna se ut.
Kan man leva så här ?
Det är liksom
lugnt
tyst
varmt
det är hemma.

Och du , du ringer hela tiden.
Dag efter dag.

Jag vill inte såra dig men dina prat om att du inte klarar dig
och vad som händer är inget jag klarar av.

Eller du , du som bara kan ringa när du kan få in dina ord av vad du vill när
du inte alls är dig själv.

Förlåt, men jag vill må bra. Och käre mor och far, inte ni idag.

Jag lämnade för att inte fylla dina problem med mina eller mina med dina.
Dina tårar straffar jag mig själv med.
Jag ville inte få dig ensam eller må dåligt.
Jag vill inte ta på mig att det ska vara mitt fel och jag ska börja trösta
dig som om jag skulle krypa upp och be om en förlåtese
det jag är ute efter nu är bara att få må bra.

För det är precis det jag ska.