Den som lever får se.

instängd.

Kan man se sig själv som instäng i något fast alla andra är runt en , pratar med en och finns där.
Att som allt är suddigt runt om , man hör inget , inget finns.

Jag går med er alla runt mig.
Hör mina hjärtslag ihuvudet mina andetag känner jag hur dom går ut och in.
Svetten längst ryggen, händerna och i hårbotten.
Behövs en mening, en mening som jag aldrig kan svara riktigt på, för jag vet inte.
" hur mår du?"
Efter tårar som känns som det river upp min hud i ansiktet.
Jag vill inte gråta för det finns inget att gråta för.

Det går över,vi går in.
Ner i matsalen för att äta, det går inte.
Maten sätter sig som en klump i halsen och man kan inte svälja ner det.
Jag ser på mina händer och dom skakar bara.

Vet är overkligt, verkliget , jag vet inte.
För jag kan inte skilja på vad som händer.
-------------------------------------------------------
Idag, den 21 feburari 2010.

Jag är på väg till bussen , det är kallt.
Mina kinder är så kalla så dom tillslut känns som om någon eldar på dom.
Väntar på bussen, den kommer och jag stiger på.
Hjärtat dunkar, för fort.
Mina tankar dör jag tittar bara ut genom fönstret och nu måste jag trycka på stop fast jag helst bara skulle viljat sitta kvar och fortsätta åka med bussen genom mörkret.
Men jag går av, och börjar gå mot hemmet.
Stegen känns tunga, musiken dunkar i mina öron från mina hörlurar går över tågbanan och jag blir stånas av ett starkt ljus som lysser upp allt mitt på banan.
jag tittar mot ljuset och det kommer ett ljud starkt och högt som trycker genom mina hörlurar och in i öronen, det var tågtutan.
I samma sekund som den tutar går jag två steg bakåt och tåget far förbi mig fortare än vad jag trode ett tåg gick.
En halv meter ifrån mig va det.
Trycket från tåget fick mig att ramla bakåt.
Och där , där blev jag sittnas och titta rakt ut medans musiken fortfarande dunkar.
jag hade en tanke...

"varför flyttade jag mig ?"