Den som lever får se.

Jobbigt.

Jag hatar att planera.
Som att planera , nu ska jag göra det och nu ska jag göra det.
Då blir det så sen ska det bli så här.
Folk är så äckligt perfekta , dom planerar och planerar sen blir det så jävla bra.
När jag ska planera blir det som en jävla mosbrika och jag blir bara förbannad på allt.

Själen är helt slut, död.
Kroppen går på komando, gör det , gör så och det bara blir som det blir.

Beslutsångest för gymnasival , vad ska jag göra , vad ska jag gå ?
inte en jävla aning för allt är verkligen bara mosbrika.


Önskan av att ändra sin livs tid det man gjort, när man är liten.. en sån önskan är stor.
Kan man blåsa bort det?
Nej, Lev varje dag som det vore din sista.
Tänk om livet går ut på att överleva?
Om varje dag är för att kämpa.
Tiden är förbi nu, den tiden, då jag inte kunde andas.
Och nu, jag lever i lyx.
Fast utan något varmt.



Ser det jobbig ansiktet i spegeln,varje jävla dag.
Liksom tom av inga svar kvar, vad ska jag göra här näst ?
Trött på att inte förstå vad det är, vad det är med mig.
Vad är det som är så bra med det där ansiktet?
Oftast önska jag bara av ett stort sår kunde döla det, som ett ärr.
Jag hatar dig, se vad fan du gjort.
Som du ställt till mig, den dage du kan göra något bättre, hör av dig.
Allt jag kan säga till min spegelbild.



typ så här.
haha , vetu vad din farsa gjorde i helgen , han..
- mhm , hur full var han då?
Förlåt , jag glömde .

Ordet glömde är ordet du gav.
När du födde alkoholen som dit barn i stället för oss.
Men skitsamma , du finns när du vill.

Precis som när jag själv vill finnas´.

Trost det så .
Only a smile on my face.






förlåt,ville bara få bort det.