Faller hårt.

Du berättar , noga ...
Så folk verkligen ska förstå vad du menar.
När du berättat klart en djup hemlighet som du inte alls säger till någon.
En nära person och en väldigt djup sak.
Personen svarar
"Du överdriver bara eller så bara hittar du på."
YES, tack.
Det var från den dagen jag slutade berätta saker !
För det som ingen vet har inte hänt.
Och varför berätta något , när jag bara hittar på?

När man hela tiden hört.
Du kan inte , du förstår inte.
Fast man gör det.
Men man får höra det hela tiden så till slut säger man till sig själv att man faktiskt inte kan.
Och självförtroendet åker åt helvete.
Folk säger att jag tycker synd om mig själv ?
eh , jag spyr när jag ska tänka på mig själv.
För jag kan inte det, jag vet inte hur man gör .
*eeehh, hjärndöd. *

Men jag vet så jävla mycket.
Vet när du lurade mig att allt var bra
samtidigt som jag hörde hur han hela tiden slog dig
och tills slut mig.
Sen har det aldrig hänt , det finns inte.
Men det finns alltid dom som blundar för verkligheten.

Jag kommer ihåg när jag som sexåring stod med kniven och petade i min mage.
Jag tryckte till för jag känner fortfarande ärr'en efter min mage.
inte stora , helt vita , dom finns där.
Jag tänkte bara , vad spelar det för roll ?
Om jag trycker nu , slutar det göra ont då ?

När jag tittar på min "Lillebror" som är åtta år
så ser jag en härlig själ.
Inte någon som måste ta hand om sig själv för att klara dagen.


Förövrig håller jag till i Ludvika nu hos min avlastnings familj
imorgon kommer min kompis Karin om hämtar mig
för jag har sån fruktansvärd ångest så känns som jag möglar och sväller och blir tjock och
kommer dö i fettma i en sanrt framtid, typ.
Och jag har aldrig varit med om att en kompis som åker 12mil för att få hem en.
Det är mer tacksamt än vad hon kan förstå.

Nog kommer jag hem, fast min mamma vill inte ha hem mig nu.
Hon kanske planerar något inte vet jag .
Hemma kan jag vist just nu inte vara , igen .

Ny dag , nya möjligheter.

Att lägga undan sina problem och se vad livets godsaker har att bjuda på, så har jag mått riktigt bra faktiskt.
Nu sitter jag med öppet fönster och känner hur höst lukten kommer in .
Sitter med min kaffe kopp , musik , gitarren och sjunger så mycke jag orkar.
Riktigt mysigt.

Jag har kommit i en period där jag bara skriver , skriver , skriver och sen spelar mina låtar
Jag vet inte vad jag tycker om dom...
Medans Hyla (en nära kompis) sitter och gråter i min säng , haha.
" Du får en verkligen att tänka på saker som ligger längst bak i skallen."
" Du berör"
Typ något sånt sa hon.
Det känns lite bra sådär.

Allt jag vill är att någon ska se mig , höra mig .
Och istället för att depa ner sig och säga att man inte kan så va fan , ta tag i det!
Jag ska skaffa en demo i såfall jag ska dö på cupen (;

Iallafall så känner jag mig levande idag
och åker snart iväg till Ludvika .


När allt känns skit .
När ångesten dödar dig sakta in i från.
Och det känns som du snart dör.
Vet hur jävla svårt det är.
Men
Tänk på allt bra för om man inte kan se det så finns det alltid där.
Ordnar sig allt i allafall.

Jag har inte skrivit på ett tag för jag har spenderat dagarna med en mycket speciell person.

Som innan jag träffade kände jag hur min kropp pirrade , överallt.
Hur det kändes rätt.
När våra kroppar möttes i en kram så var det som att det klick ljudet av fan vad rätt det känns var med.
Jag kände dig ju fan inte ens.
Känner fortfarande inte helt , det kommer med tiden.

Lyssnar på Tegan och sara - the con och tänker på dig , orden faller ner i huvudet på mig.

Du är liksom det vackraste jag sett med du tror jag bara tänker på sex.
Jag rör mig mot dig men känns som du tror jag har något emot dig medans jag alltid vill ha dig mot mig.
Du rör mig och det pirrar i mig.

Känna din hud emot mig , krama om dig hårt och kyssa dina vackra axlar.
Sedan bara hålla om dig och titta på dig .
När du ligger på min arm och mina andetag hämnar i din nacke.
Känna hur kärleken rusar genom kroppen , känna hur du och jag passar ihop med varandra.
Känna hur jävla kär jag är i min flickvän.

I felt you in my legs
Before I even met you
And when I laid beside you
For the first time
I told you
I feel you in my heart,
And I don't even know you

Jag är tillbax ifrån Ludvika till Hagfors nu.
Skönt att komma iväg .
Men man kan inte fly från sinna problem, ångesten sitter kvar i halsen,bröst korgen , benen , armar , ÖVERALLT.
Spykiskt blir till fysiskt.

Jag har tänkt lite på en sak i några veckor .
När jag verkligen kommer på något så kan jag tänka på det hur länge som helst och jobba med mina tankar.. Ibland verkar det vara enda lösningen. När ingen ger en de rätta svaren så man försöker helt enkelt tänka logiskt , så som det skulle varit , så som du ville att det skulle vara
MEN DET FANNS INGEN DÄR.
Alltid ensam , vart var pappa?
Vart var mamma ?

Dom tankarna som drappar mig värst nu är tankar om bara varför .
Varför blev det så ?

Nu kommer det jag tänkt på.

Du går genom skolkoridoren tänker på din ångest som tar dig hårt varje dag.
Din mask börjar ta slut.
En mask av fan vad glad jag är , fan vad stark jag är, fan var snygg jag är.
Folk ger en komplimanger.
Vad snygg du är.
Vad snäll du är.
Du är obeskrivlig.
Dom orden knullar ditt jävla huvude varje dag .
Varför är det så . Varför ser jag inte det dom andra ser när jag tittar mig i spegeln.
Du är luft.
Du haft det tufft och hört saker om dig själv hela livet.
Det enda du hört är vad du förstört allt .
Hur du varit ivägen.
I skolan , där du oftast håller din mask .
Mitt i det börjar du mobba andra , slänga ur dig taskiga saker .
Och fan vad bra det känns för nu sitter jag äntligen högre än någon och jag har makten.
Du säger hora till en tjej...

Den ensama tjejen kommer ifrån toan...
Ditt hon gick innan hon kom från matsalen.
Hon hade ätit ordentliget men den där rösten som trycker genom pannbenet som en skruv lika lätt som om man borade in den.
Rösten skriker åt henne
-HORA , HORA .
Den skrattar och hånar henne , det känns lika hårt som en sprak i magen.
Hon har bara gått ner 4 kilo denna vecka.
Hon straffar sig själv med att skära två djupa snitt på låret .
Där inte hennes föräldrar kan se hennes sår och sedan ärr som kommer upp lika tjcoka som ens lillfinger , om inte mer?
Men endå är hon den som killarna och tjejer står bakom och berömmer henne för det vackra utssende.
Fast det är ju självklart inget hon ser.
En dag drappas hon av en svår panikångest attack i skolan och en kille kommer fram för att
hjälpa henne.
Hon knuffar iväg han och skriker att han ska ge fan i henne.
Man tänker inte riktigt.

Hon skrek åt mig.
Inte hon också , jag skulle ju bara hjälpa henne.
Fan .
SKRIK INTE ÅT MIG MER.
Killen blev panik.
Han orkade inte att ännu en skrikit på henne .
Efter varje kväll hans mamma skriker , varje gång hans pappa bara är full och berättar hur besviken han är i honom .
Fast han inte gjort något fel.
Han vet inte om han ska våga gå hem efter skolan .
Varför vilja gå hem till en mor som gråter över köks bordet och höra ens pappa från tv-rummet med sinna fulla kompisar.
Ens bröder är frånvarande och gömmer sig , precis som killen med borde göra men vill inte.
För han vill försöka fixa allt.

MEN HAN FATTAR INTE ATT DET INTE GÅR.
För allt bara kommer om och om igen .
Hela jävla tiden.

Jag sätte in mig själv i dom olika personerna .
Och att gå varje dag i skolan och se på dom olika eleverna så vet man
aldrig
vem
som
spelar bäst.

Det brinner.

Gårdagen samtal kom det fram.
Jag ska iväg .
Inte än men några månader.
Kanske två.

Men det funkar inte nu.
DEt runt om mig bara brinner.
Ångesten har inte lämnat kroppen sen söndag.
Smärtan går inte över .

Min bror och hans tjej är här nu
Det slog mig med Sara min brors tjej kramade mig.
Jag känner inget när är död.
Verklighets känslan finns inte.
Jag måste iväg nu , skolan funkar inte, hemma funkar inte.
Jag dör sakta .
Dom tar med mig till Ludvika och jag försvinner nu.
Jag orkar inte.

Dags igen.

Sen gårdagen har hela jag varit fyld med ångest.
Jag har varit ingenting folk har gått genom mig och jag har inte funnits där.
Gårdagen var ute på ungdoms cafetet "upstairs" och känner hur hjärtat slår upp i takt och mina andetag blir hårda och snabba .
fan...
Tårarna tryckte fram och jag fick tag i Josefin som höll om mig den enda människan som såg mig.
Jag känner mig bort glömd och jag orkar inte.

Och nu .. är det redan dags åker iväg och kommer hem med ett svar.
Jag kanske lämnar er snart igen.
Fast den här gången en längre tid.

Sista chansen ?

Tunga steg mot hemmet.
Man bara känner hur man vill lägga sig ner
för kroppen är helt slut.
Svettet börjar rina efter ryggen och andningen blir bara svårare och svårare.
Tankarna studsar överallt i ditt huvude .
Spykiska börjar bli fysiskt och du tar dig tsx inte upp ur sängen på morgonen längre.
För varför jag , varför en jävla skit dag till?


Ljusa stunder !

Håret ser så jävla bra ut folk skriver med mig jag har så
många kompisar så jag hinner inte höra av mig till alla .
Som ibland kan bli pinsamt att erkänna.
Jag är hemskt nykär i en fin tjej .
Mina kompisar tycker hon är fin , mina bröder som i vanliga fall aldrig påpekar hur någon ser ut men nu bara.
Jag känner mig nöjd.
Men då just då.
Det slår till lika snabbt som ett slag i ansiktet
och det gör lika ont som om någon slagit av dina revben.
Det är just då i det hopplösa man bara ska tänka på dom ljusa stunderna.
Fast det är så jävla jobbigt.

Bort ett tag.

Igår var det spykolog uppe på bup.
Vi har pratat om en massa min spykolog och jag .
Jag kan känna mig lite lugn med henne som att jag litar på henne men inte för mycket.
Man kan aldrig lita på någon annan finns alltid något skumt , det har jag lärt mig.

Jag berättade allt om hur jag blev medberoende tidigt i livet
om att ha en pappa som inte rikgit är tillvarande
att ha sin bror vart som helst i välrden kanske till och med död när man inte hört ett ljud från han på flera dagar.
Komma hem efter skolan och hoppas på att det inte är folk där.
Att mamma inte gråter över köksbordet som man ofta fick stå ut med.

Helt enkelt saker som bara alltid funnits där.
Folk säger hela tiden hur det ska bli bättre...
För åtta år sen lyssnade man inte på det för det fanns ingenting eller så kunde man bara inte se dom ljusa stunderna . Rätt sorligt när man bara var barnet liksom.

Men om man tänker på det som hänt och tittar på nu tiden.
Jävlar vad saker är bättre.
Min farsa dricker väl men han finns där nu och det gjorde han inte innan och det tryckte verkligen ner mig men jag löste det lätt , jag skrev ett brev.
Hur jag kände och tyckte.

Min bror har flyttat och bor ihop med en underbart snäll tjej , han är plast pappa och jobbar.
Så.. fast man inte tänker på det så ordnar det sig.


Men att nu tänka ut , allt är lugnt.
Starka saker dras ut genom mitt huvude.
Panikångest goes livsångest och jag
tappar kontrollen till min kropp.
Jag känner inte kyla , hungern eller
bara känslan av att vara jag.
Jag är dör fast jag känner mig odödlig.
Jag lever fast jag känner mig död.
Och det , det är bara jag.



Jag saknar Anna , som faktiskt klarar ge mig en känsla så stark av att detta inte är slut.
Det är bara början
Och Anna är min mycke lyckade dejt...<3