Den som lever får se.

Verklighet eller en stor överdrift ?

När man inte får luft, ser eller hör.
Något som tar tid , dagar, veckor, år.
Att till slut kunna förstå vad som hänt.
Ett bekänande av att stå upp och bli sed eller hörd, det är ett måste till slut.
Att få slut på ett stor lidande och då man vet att den här tiden , läker inga sår.

När alla talar emot och allt man har är en livlig fantasi eller överdrev som alla sa.
Det här gör ont, jag har aldrig berättat det så här.
Men nu, nu har denna händelses tankar aldrig jagat mig så mycket som dom gör just nu, idag , igår , hela jävla tiden.

Intalan på att det bara är min fantasi.
Det som har hänt har inte hänt fast det hela tiden finns där.
Jag vet inte hur det började eller varför det hände, hur det ska tolkas...
Men nu har jag börjat och måste berätta allt.

Första gången jag träffade dig, fick en kram dina händer gick över rygen på mig, det var endå rätt lugnt.
Fortsätte hem till dig där vi sätte på en film , vilken film kommer jag inte ihåg. Han började till slut kyssa min nacke..
Efter ett tag, tog han tag i över sidan vid mitt ansikte och la handen liksom över min kind och tryckte mig mot sig själv och började kyssa mig, jag hängde på för att räddslan av vad som ska hända om man säger emot, den är jävligt stor , iallafall hos mig.

Hans händer, små , klumpiga händer går över kroppen på mig, innan för mina kläder och kände han mot min hud. Han lyfte mig till sängen där det fortsätte. Där mina kläder kom av och komplexet över min kropp komigång över att jag är för tjock, ful och äcklig fast det egentligen inte är så.

Han kom in i mig.
Insidan grät och skrek.
Sen var det över trode jag , det fortsätte , hela veckan.
Visa dagar hårdare och längre, visa korta men hela tiden ett lidande som fick en att känna som jag var objektet, smutset.

Några veckor senare fick jag reda på att samma person våldtagit min kompis.
Men trots det, berättade jag aldrig min historia, för trots allt det hade ju inte hänt...