runtOchOmigen.

Jag vill skriva ur mig allt men jag vet inte vart jag ska börja.
Jag vill inte ha det skrikande i mitt huvude mer.

Det sitter hårt spänt mot halsen, jag går på tå mot jordens yta.
Lever jag eller är jag redan död eller går jag mot ljuset ?

Precis som kärlek styr världen så växer bara mitt till hat för allt du någonsin gjort är att förstört mig, alla som ger mig av sin kärlek har sönder mig.
Varför skulle jag då lita på en människa när man inte kunna gjort det med någon man sett upp till så mycket, som varit ens förebild och bara förstört en.
Jag är trött på folk som säger " jag älskar dig " med toma ord.
säger det för det låter bra eller bara passar in i en stund.

Mest av allt vill jag slå dig till marken peta ut dina ögon och skära upp ditt ansikte.
Jag vill förgifta dig och se dig plågas till döds.
Du ska plågas och ha ont så du kan få känna hur jag känner, hur vi känder , hur DU fick oss att känna.
Jag hatar dig, och det här är bara kärlek med ett tomt hål för du ska ha det speciella namn för mig men allt jag kan säga är att du är död, för det , det är allt du någonsin kommer vara för mig.

Verklighet eller en stor överdrift ?

När man inte får luft, ser eller hör.
Något som tar tid , dagar, veckor, år.
Att till slut kunna förstå vad som hänt.
Ett bekänande av att stå upp och bli sed eller hörd, det är ett måste till slut.
Att få slut på ett stor lidande och då man vet att den här tiden , läker inga sår.

När alla talar emot och allt man har är en livlig fantasi eller överdrev som alla sa.
Det här gör ont, jag har aldrig berättat det så här.
Men nu, nu har denna händelses tankar aldrig jagat mig så mycket som dom gör just nu, idag , igår , hela jävla tiden.

Intalan på att det bara är min fantasi.
Det som har hänt har inte hänt fast det hela tiden finns där.
Jag vet inte hur det började eller varför det hände, hur det ska tolkas...
Men nu har jag börjat och måste berätta allt.

Första gången jag träffade dig, fick en kram dina händer gick över rygen på mig, det var endå rätt lugnt.
Fortsätte hem till dig där vi sätte på en film , vilken film kommer jag inte ihåg. Han började till slut kyssa min nacke..
Efter ett tag, tog han tag i över sidan vid mitt ansikte och la handen liksom över min kind och tryckte mig mot sig själv och började kyssa mig, jag hängde på för att räddslan av vad som ska hända om man säger emot, den är jävligt stor , iallafall hos mig.

Hans händer, små , klumpiga händer går över kroppen på mig, innan för mina kläder och kände han mot min hud. Han lyfte mig till sängen där det fortsätte. Där mina kläder kom av och komplexet över min kropp komigång över att jag är för tjock, ful och äcklig fast det egentligen inte är så.

Han kom in i mig.
Insidan grät och skrek.
Sen var det över trode jag , det fortsätte , hela veckan.
Visa dagar hårdare och längre, visa korta men hela tiden ett lidande som fick en att känna som jag var objektet, smutset.

Några veckor senare fick jag reda på att samma person våldtagit min kompis.
Men trots det, berättade jag aldrig min historia, för trots allt det hade ju inte hänt...

Jobbigt.

Jag hatar att planera.
Som att planera , nu ska jag göra det och nu ska jag göra det.
Då blir det så sen ska det bli så här.
Folk är så äckligt perfekta , dom planerar och planerar sen blir det så jävla bra.
När jag ska planera blir det som en jävla mosbrika och jag blir bara förbannad på allt.

Själen är helt slut, död.
Kroppen går på komando, gör det , gör så och det bara blir som det blir.

Beslutsångest för gymnasival , vad ska jag göra , vad ska jag gå ?
inte en jävla aning för allt är verkligen bara mosbrika.


Önskan av att ändra sin livs tid det man gjort, när man är liten.. en sån önskan är stor.
Kan man blåsa bort det?
Nej, Lev varje dag som det vore din sista.
Tänk om livet går ut på att överleva?
Om varje dag är för att kämpa.
Tiden är förbi nu, den tiden, då jag inte kunde andas.
Och nu, jag lever i lyx.
Fast utan något varmt.



Ser det jobbig ansiktet i spegeln,varje jävla dag.
Liksom tom av inga svar kvar, vad ska jag göra här näst ?
Trött på att inte förstå vad det är, vad det är med mig.
Vad är det som är så bra med det där ansiktet?
Oftast önska jag bara av ett stort sår kunde döla det, som ett ärr.
Jag hatar dig, se vad fan du gjort.
Som du ställt till mig, den dage du kan göra något bättre, hör av dig.
Allt jag kan säga till min spegelbild.



typ så här.
haha , vetu vad din farsa gjorde i helgen , han..
- mhm , hur full var han då?
Förlåt , jag glömde .

Ordet glömde är ordet du gav.
När du födde alkoholen som dit barn i stället för oss.
Men skitsamma , du finns när du vill.

Precis som när jag själv vill finnas´.

Trost det så .
Only a smile on my face.






förlåt,ville bara få bort det.