Stängt av.

Jag andas ut.
Just för en tillfällighet börjar det ta slut.
Kväver mitt ångest skrik och tar dess jävla liv.

Står upp för att veta att man aldrig får sluta tro eller försöka.
Försöka igen och på nytt.
Aldrig sluta ta en ny dag efter en annan.

Försätta gå vidare.

Aldrig sluta se ljuset i mörkret slita sig fram.
Men det tar sin tid och man hinner gå förbi en tid som skapar sår som ingen tid någon sin kan läcka ihop.
Men man kan alltid få sy ihop.
Men lämnar alltid ett ärr.
Men då , se ditt är , känn ditt ärr.
Va stolt och visade va du klarade.

För du står fan där du gör idag.

Försöker...
Lära sig skilja på liv och död.
Av att veta hur mycket man vill hjälpa och ta hand om.
Alla är vända mot en allt ligger på dig själv.
Försöker hitta en källa av att allt ska funka.
Istället för att ramla och sen komma upp.
Ta hand om dig själv men samtidigt hålla den staka och
tuffa masken av att dölja din hårde verklighet av att klara sig själv.
Det är tio år nu.
Och det börjar läcka.
Jag börjar släppa och gå vidare.
Men för åtta år sen var min vardag att
läcka min mor
försvara min bror
dölja sin far
och samtidigt vara så jävla glad.
Gå till skolan och va den starka och roliga som alla skrattar åt.
För men hör orden av att man är den roliga, charmiga och speciella.
Sen när ingen ser sjunker kvällen ihop med tårar.
Självdestruktiva håller dig uppe som ska hålla dig borta från döden.
Eller om livet blir död, ja.
För en dag ska vi alla dö.
Bitt ihop och spela varje dag för att enda jag gör är att försöka.

Men nu, är jag uppe på berget av att gräset är grönare på andra sidan och här stannar jag fan ett tag.

Jag säger hej till December.

Jag går den kalla vägen hem.
Det svarta i mörkret som åker ut i luften kramar om mig och jag försvinner med den.
Men mina ögon är kvar, mina ögon som ligger mot marken och ser det glittrande täcket ligga under mina fötter.
Min cigarett försvinner mer och mer och jag drar in och ut det förorenade luften ner i mina lungor.
Mina tankar ligger stilla och jag bara går.

Går ur sekunder mot nya.
Går från timmar till nya.

Jag ropar på dig om natten och om dagen.
Men tyst för väcka eller föra människors sår är något jag inte gör idag.

Jag gömmer mog bakom attityd , skratt och drag i mitt ansikte som blir, fan vad glad jag är.
Jag känner mig borta.
Som om jag inte finns.
Ingen kan svara på det de inte finns svar på.
Svaren finns lika lite som jag känner att jag har fötter kvar på jorden.
Mina försök är från stunden slut för att vänta på nya för det är det enda man kan göra.
Väntan , det hårda som tar tid med det är bara att vänta.
Ett måste är ett försök som jag har intalat mig själv i.
Som man sätter för stor press på sig själv för man vill lyckas.
Men kanske inte får igenom alla gånger.

overklig,
i en dröm,
i en film.
Eller i någons fantasi.
Du kallade mig pappas lilla tiger och jag klappar mina ränder.
Jag vill gärna åka bort.
Men jag finns vist och jag stannar kvar.
men jag måste nog falla helt för att fylla upp ett tomrum för att lära mig en läxa.
Det är inte bra.
Vill hitta ett ord som kan säga mer än tusen ord.

Hmm..

Det börjar med tystnad.
Det kommer som ett svagt pip ljud.
Det blir bara starkare och starkare.
Till slut , det enda jag hör , det enda som skriker i mina öron.
Det är ett barn skrik...
Det vänder mig.
Det tar tag i mig inifrån och drar mig själv ut från mig.
Drar mig ut ur botten, botten av att jag inte känner mig levande, boten av att jag inte skiljer på verkligheten eller mina drömmar.
Botten... Botten av ingenting.

Nu , ikväll.
Det startade kl 18:56

Min trygga som jag saknat som jag längtat efter så stiger in genom dörren.
Hans röst lägger sig på mig och jag går ut för att se.
Men mina ögon fylls av ingenting.
För du håller på att dö ut.
Du håller på att dö ut du med.

Jag hör ur orden åker mellan er och ljuden tränger genom min dörr och träffar mina öron och in i hjärnan och signalerna går ut till mina ögon.
Och ut i armen som smäller handen in i väggen.
Ut genom mina armar som välter mina hylla och slänger ner alla gitarrer på golvet.

Jag sätter mig mot sängkanten och sliter mig i håret.

Generation två med jag går nu igenom det för fjärde gången, no shit att jag är trött på det här.

In i duschen.
Jag trodde det hade gått över men
jag hör hur orden viskar i mina öron.
-Du klarar aldrig se henne i ögonen smek dina armar med din vasa trygghet, du vet var du har den.

Om och om igen.
Hela tiden.

Jag flygger upp, får panik.
Fan , det finns ingenting.
Jag slår sönder badrums spegel och en stor spegel bit kommer i mina händer.
Jag kryper ner i badkaret igen där det varma vattnet träffar min rygg.
Det är helt tyst nu...
Jag håller i något som jag drar försiktigt över min rygg och nacke.
Jag kramar om mina knän och bitter mig i armen och njuter av det vassa som känns.
Jag tar spegelbiten fram för mig och tittar på mig själv.
-Vad fan är det där för något ?
Jag var så oförberedd på rösten det enda jag nu känner är hur något sitter i min arm.
Jag gapar och tårar börja rinna från mina ögon.

Aj som fan , fan vad hårt den sitter.
Hur fan ska jag få bort den.

Jag tar ett fast tag om spegelbitten som sitter i min arm blodet har hunnit runnit efter sidorna , jag drar den sakta emot mig till slut lossnade den.
Ett stort öppet sår öppnar i min arm och blodet forsar ner över min kropp och lägger sig som ett fint blodbad i badkaret.
Tar inte lång tid förs det kommer några till.

Nu sitter jag här.
Det är varmt och skönt.
Ska se klart en film.
Imorgon ska jag till skolan.
Och det viktigaste är...
Att ingenting har hänt.