Insåg att det är sjukt längesen jag skrev här.
 Typ, 3 år.
 Kände bara för att kanske skriva lite igen.

 I den starka kropp du tror dig säga ha byggt upp. I stillheten när ingen ser även du som många andra ber om att slippa evigt bära på den sten som endast visas när ingen ser för att få vara svag för i alla fall ett tag, innan natten föder ut en ny dag och du ska bygga upp ett nytt litet förlag som kan passa just din egna lilla dag.
 Om inte, så vet du...
Att du ensam än en gång till natten blir och även din egna sten kryper fram för att vilja ha en kram till det egna starka jag som du tror dig säga att du byggt upp...

Ord kanske hänger ihop för det är meningen dom ska det. För det är meningen det ska betyda något. Det kommer aldrig vara någon som vet, för när de väl vet. Så är det nog försent.

En kompis beskrev mig och det var nog det finaste sätt någon har beskrivit mig...

"jag tänker mig dig, 200 m bort, en liten gestalt, på en frusen åker, men kall skog bakom, o det är månklart, du vandrar, utan vägvisning, det finns inga skyltar, ingen att fråga, helt tomt!men när du går där på åkern, börjar saker dyka upp. efter vägen hittar du en penna, nästa dag hittar du ett papper. Nästa dag en filt, o du fryser inte, du börjar skriva, du fortsätter att gå, nu hittade du ett
plektrum på backen, o du börjar le. frosten försvinner o du går på torrt gräs. himlen färgas sakna kolsvart, månen slocknar, du blir chockad o kollar upp, men då ser du, himlen är full av stjärnor. du ler mer.. nästa dag, med lera upp till knäna, smuts överallt o håret åt alla håll, hittar du en gitarr, du börjar spela, o himlen färgas långsamt orange.
jag ser dig klarare, jag börjar känna igen din gångstil Jag ser dig allt klarare o klarare, himlen är orange o jag kan t.o.m se att du bär på en gitarr på ryggen. Men jag blir ändå osäker, ser du mig? Du går fortfarande o kollar ner, upp o åt sidorna, men aldrig framåt, varför ser du inte mig här borta? jag vet ju exakt vart du ska gå och åt vilket håll. Men du fortsätter att hålla blicken nedåt, letandes efter nya grejer. Jag börjar ropa här borta,
jag skriker "KIMPA!!!" allt vad jag pallar, skriker o skriker tills ögonen fylls av tårar, men du hör mig inte! du kollar inte framåt!!
Du forstätter att spela på din gitarr, o har snart skrivit upp hela pappret. jag är så jävla nyfiken på vad du skrivit, men du ser mig fortfarande inte! Dagen går, o jag ser dig allt bättre o bättre, ser att du böjer dig ner, du har hittat något nytt.
En kopp kaffe, 2 sockerbitar o lite socker. Jag ser dig höja huvudet mot skyn, o du sveper hela koppen på 3 sek. NU, nu ser jag en sol, ett starkt ljus, en värme, stiga, lite smått där borta bakom den kalla skogen. Det är bara jag som ser, inte du, för du får inte titta bakåt, du får inte!
Nu vandrar du där, men en låttext, o en gitarr, leran är borta, o du går nu bland massa kvistar som trasslar sig överallt, du börjar ge upp, det är jobbigt att gå, du ramlar överallt, o ingen som hjälper dig upp. Du känner hunger, du känner törst, men inte efter mat, efter värme o kärlek. Solen stiger, står snart mitt på himlen, men himlen är fortfarande orange, sådär mystiskt som i mumindalen.
Jag stor fortfarande o skriker, jag skriker mig blå. O du ser mig, du hör mig, men du vet inte vem det är, är det en människa med glädje? eller är det en människa som skriker att du ska vända, gå tillbaka o aldrig visa dig igen? du blir osäker, men fortsätter att lunka framåt.
nu kommer du ut på gräs, det känns som guld under dina bara fötter. du lägger dig ner, rullar runt på gräset o andas in doften o du ler, på riktigt, himlen blir allt blåare o blåare. Det är nu, nu du ser mig. Du kastar gitarren åt helvete, o låten, vad är den?! en förfluten text som ska blåsas bort med vinden, du ser mig!
O jag ser dig, halvtrasiga jeans, inga skor, o en smutsig t-shirt, det ser ut som att du vandrat i 10 år, men jag ser dig, du springer, du springer som fan! du närmar dig, o vi kan se varandras ansikten, jag ser ditt leende o dina ögon, o du ser mina.
du är nu 10 m ifrån mig, o jag börjar skrika "stannaa!!" o veva med armarna! du blir förvirrad, du undrar vad felet är. Du ser inte stupet emellan oss, vi står på en varsin sida, o du visste inget. Det är nu du måste välja, ska du hoppa, chansa på allt o hoppa över, eller stå själv kvar på din egna sida, utan vägledning, eller bara ramla ner i stupet?"

Ja, Vad väljer jag, stå kvar, falla ner eller satsa allt och hoppa?
Jag hoppar, svarar jag tillbaka.

"Vi står på en varsin sida av stupen, precis som ronja o birk o ronjarövardotter vid helvetesskapet. Vi kollar på varandra, hopplöst, hängiga o glor. jag ser djupt in i dina ögon, o du ser djupt in i mina, vi känner hopplöshet, båda 2. En tår rinner sakta ner för min kind, du ser den falla, som en frusen snöflinga ner mot marken. Du tar ett steg bakåt o börjar vända om, o jag ser den där hemska
blicken, "det är hopplöst" o du vänder dig om. Jag börjar vråla, skrika, o får panik, jag gråter! men du vänder dig om, o går iväg, utan att vända dig om o kolla mot mig, du säger inte hejdå! jag tappar hoppet, sätter mig med benen i kors på backen o börjar gråta, förstår att du faktiskt försvinner, du försvinner verkligen... jag lägger huvudet mellan knäna o håller för huvudet, men det är då jag
jag hör dunsar, det låter som en häst, en stor stark häst som galloperar full fart, sen blev det bara tyst, o jag kollar upp, en stor skugga närmar sig mig, det är du, DET ÄR FAKTISKT DU! du flyger där, som en ängel över stupet, jag ser dig, i slowmotion, stark o med vilja, du kastar dig över, o landar rätt på mig! vi ligger på gräset, på andra sidan, du klarade hoppet, du klarade det!! vi ligger
o ser varandra in i ögonen, vi ler, vi ler som fan, sen börjar vi skratta, vi skrattar mer o mer o mer, o nu börjar du sjunga, o jag ligger bara o lyssnar, lyssnar på din röst o fyfan vad du sjunger, riktigt jävla bra! jag reser mig upp, kollar ner på dig o frågar med ett leénde på läpparna "o vad händer nudå?" du reser dig upp, tar min hand, o börjar gå bort från stupet. Men du vänder, jag trodde knappt det var sant, du går tillbaka mot stupet. Du harklar dig, o spottar en stor jävla snorlåma i stupet, skakar på huvudet o vänder om med ett kaxigt leende på läpparna. Du tar min hand, o vi börjar gå, upp mot en kulle, där solen nu håller på att gå ner. O det sista jag ser, är du o jag, hand i hand
påväg över en kulle, där solen snart går ner, o du känner glädje, du känner värme, o du känner framförallt kärlek."

Vet ni..
Jag klarade det.
Du klarar det.
Alla klarar det.


Folk har fått en fel beskrivning av mih på min blogg tror jag.

Det är jag som är Johanna men kallas Kimpa och ibland kan mitt liv vara ett helvete som precis för alla andra.
Och ångest, ångesten kan ibland döda mig.
Kan kan skrika sig genom visa nätter för det bara gör ont.
Men varför tillåta sig själv ha ont ?
hur man än är så är man alltid okej.

Ångest i skolan, en underbar sak att vara med om.
Känner hur det laddar i kroppen och det blir som en drog.
Kämpar man emot blir det värre och det är ingen ide, du kan inte vinna. Bara att föjla med.
Attacken kommer...
Kroppen spänner sig , som vanligt.
Håret i nacken reser sig, som vanligt.
Svetten kommer, som vanligt.
Blicken fastnar, jag vet att om jag blundar nu är det kört.
Man får inte försvinna bort i världen inom sig, man får inte låta ångesten vinna.

Ut, jag måste ut.
Reser sig och har ett mål, luft.
Kommer ut och luften, den friska luften går genom kroppen och huvudet får syre.
Nu måste paniken bort, går fram och tillbaka.
Tänder ciggareten som är slut efter två blås, det känndes så iallafall.

Sen, det tystnar. Verkligeheten kommer in igen, det förflutna av bilder, skrik har nu försvunnit ur mitt huvude.
Jag är helt slut i hela kroppen.

Nu pratar det bara lugnt.
" du är en förgävlig männiksa, tänk nu"
Jag lutar ner huvudet och tankarna drar igång.

Jag sårar människor varje dag.
Jag känner igen mig själv i min mor, jag vill så väl med det blir fel.
Jag vill ta en öl, koppla bort allt och bara ta det lungt, jag känner igen mig i min far.

Ändå är stjärnorna i mitt liv mamma och pappa.
Självklart, vilka annars.


Jag älskar livet förövrigt, varför ska man hata det , varför ska man vilja försvinna ?
Tänk att inte gå på ett fotbolls match , för du tror, känner i hela kroppen att ni kommer förlora.

Livet är matchen.
Att känna att du kommer förlora matchen, alltså livet.
Du skiter i det, du tar alltså livet av dig.
Då har du gjort en sak.
Svikigt laget för du inte vågade stå matschen och ta emot smällen av att förlora.
Spela roll om man förlorar.
Det kommer en ny match och du får en ny chans till att vinna.

Folk förväntar sig att man ska vara på ett sätt varje dag.
Känner pressen av att ... jag vet inte riktigt.
Folk förväntar sig att jag är den roliga och när jag inte är det så blir folk, förvånade, vet inte?

Tillåt dig inte själv att må dåligt, för du är värd bättre.
För att orka , för att du ska förstå att du spelar roll måste du säga det till dig själv.
För när du mår bra, säg det till dig själv.
Det finns mycke fel.
Men när det är fel kan man lära sig att göra rätt.
Det är ju tillexempel därför man går i skolan.
För att lära sig.

Fel blir rätt.
Och finns det fel, finns det självklart mycke rätt också.

peace

Som när man försvinner bort i en värld full av fantasi och saker som kan vara för bra för att vara sant.
När verklighets känslan försvinner och man känner jorden under fötterna man står på.
Allt runt om går och går , snabbare och snabbare.
Själv står man stilla.
Stilla utan att känna eller ha en aning om.
Eller orkar man bry sig ?

Helvetet säger dom är svart och finns inget hopp kvar efter det.
Men det brinner ju, alltså finns det ju ett ljus ?

Himmelen ska vara ljuset, hoppet , riket alla vill till efter döden.
Men även himmelen blir svart ibland.

Ibland önskar man att tiden kunde stanna vid ett underbart tillfälle.
Ibland önskar man att tiden kunde gå fort vid ett segt tillfälle.
Men klockan går och går, inget kan hindra den. Hur mycket du än försöker så blir sekund efter sekund ett förflutet.

Jag , jag är som klockan.
Och inget får hindra mig.


Du ser mig.

Vet inte hur jag ska srkiva längre.
Om det är bra, dåligt.
Vad fan vill folk läsa om egentligen ?

Som nu då.
Vad känner jag ?
Jag saknar en person väldigt mycket, att man offrat allt man har för en ända person sen tappar man den andra.
Ja,yes. Det är fan bara helt jävla fel.

Som nu då... Vad känner jag ?
Ångest, ja.
Efterklok, ja.
Helt jävla dum i huvudet, ja!

Ja, men vad kul för dig, ellerhur.

Vad tänker jag då ? Men gud vad spännande..
öhhhhh, fan ingenting.
Helt jävla tom, ja!

vet ni.
När man totalt skiter i allt för männskligheten och livet kan ibland knulla en så jävla hårt som man vill spy samtidigt man blir våldtagen, skönt va ?
JA FÖR FAN!
skååållll.
typ

Folk säger att man inte kan bli kär när man är ung eller litet barn till och med.
Men då måste man vara en sorlig människa. Då kan man väl heller inte bli kär sen?
Det finns väl inget som säger att man måste vara en vis gräns för att bli kär.
Nog kan man göra sina stora misstag när man är ung och kär.
Men var och en lever väl sitt egna liv och borde få lära av sina misstag.
Finns ju dom som blir tillsammans när dom är 15 och lever livet ut med varandra, vissa säger att det inte är så vanligt.
Men ändå tycker jag att jag hör varje dag att den, den och den har hållit ihop hela livet.

Kärlek finns ju trots allt överallt.
Familj,vänner,husdjur och klart flickvän/pojkvän.

Men om man aldrig riktigt har haft en nära familj, kännt sig själv som smuts eller bara varit mobbad kanske
Om man hela tiden fått känna att " jag är ingen människa, jag är bara något som finns till i världen utan anledning" Eller något liknade kanske.
Man måste börja om på egen hand. Hitta kärlek och verkligen få känna den känna den att den här personen/personerna tycker man är fin som man är, kan se genom en och verkligen tro på en och finnas till precis som man själv finns för den personen/personerna.

För, den känslan som dämpar ångesten mest är kärlek.

Och kärleken finns ju trots allt överallt.
Och ingen ska få vara utan den.

Det är över och jag andas in och ut med lättnad av att tiden kan vara lång men saker går över.
Fast fortfarande det där med att tiden läker alla sår, det tror jag ju fan vad jag vill på.

Dagarna går bra jag lever som på rosblad.
Jag känner mig som en vanlig tonåring , jag får både vara ett barn och en tonåring nu.
Jag kan känna det.
Men ändå är det dags snart.
Jag är till slut inte så liten längre.

Om jag bara inte var så trött jämt.
Om jag kunde sluta bli hemsökt på kvällarna av mina egna tankar.
Mina drömmar, om att se mig själv fast för flera år sedan.

Allt har försvunnit och fått en ny start.
Men saker försvinner inte ur mig för det, varför kan jag inte släppa taget om det ?

Folk frågar om jag ångrar alla mina ärr, fast jag inte kan hjälpa en del av dom som kommit dit.
Och varför ska jag ångra en period i mitt liv, en period som nu sakta försvinner bort.
Varför ska jag ångra hela mitt liv ?

Det har inte ens börjat~~