En kompis beskrev mig och det var nog det finaste sätt någon har beskrivit mig...
"jag tänker mig dig, 200 m bort, en liten gestalt, på en frusen åker, men kall skog bakom, o det är månklart, du vandrar, utan vägvisning, det finns inga skyltar, ingen att fråga, helt tomt!men när du går där på åkern, börjar saker dyka upp. efter vägen hittar du en penna, nästa dag hittar du ett papper. Nästa dag en filt, o du fryser inte, du börjar skriva, du fortsätter att gå, nu hittade du ett
plektrum på backen, o du börjar le. frosten försvinner o du går på torrt gräs. himlen färgas sakna kolsvart, månen slocknar, du blir chockad o kollar upp, men då ser du, himlen är full av stjärnor. du ler mer.. nästa dag, med lera upp till knäna, smuts överallt o håret åt alla håll, hittar du en gitarr, du börjar spela, o himlen färgas långsamt orange.
jag ser dig klarare, jag börjar känna igen din gångstil Jag ser dig allt klarare o klarare, himlen är orange o jag kan t.o.m se att du bär på en gitarr på ryggen. Men jag blir ändå osäker, ser du mig? Du går fortfarande o kollar ner, upp o åt sidorna, men aldrig framåt, varför ser du inte mig här borta? jag vet ju exakt vart du ska gå och åt vilket håll. Men du fortsätter att hålla blicken nedåt, letandes efter nya grejer. Jag börjar ropa här borta,
jag skriker "KIMPA!!!" allt vad jag pallar, skriker o skriker tills ögonen fylls av tårar, men du hör mig inte! du kollar inte framåt!!
Du forstätter att spela på din gitarr, o har snart skrivit upp hela pappret. jag är så jävla nyfiken på vad du skrivit, men du ser mig fortfarande inte! Dagen går, o jag ser dig allt bättre o bättre, ser att du böjer dig ner, du har hittat något nytt.
En kopp kaffe, 2 sockerbitar o lite socker. Jag ser dig höja huvudet mot skyn, o du sveper hela koppen på 3 sek. NU, nu ser jag en sol, ett starkt ljus, en värme, stiga, lite smått där borta bakom den kalla skogen. Det är bara jag som ser, inte du, för du får inte titta bakåt, du får inte!
Nu vandrar du där, men en låttext, o en gitarr, leran är borta, o du går nu bland massa kvistar som trasslar sig överallt, du börjar ge upp, det är jobbigt att gå, du ramlar överallt, o ingen som hjälper dig upp. Du känner hunger, du känner törst, men inte efter mat, efter värme o kärlek. Solen stiger, står snart mitt på himlen, men himlen är fortfarande orange, sådär mystiskt som i mumindalen.
Jag stor fortfarande o skriker, jag skriker mig blå. O du ser mig, du hör mig, men du vet inte vem det är, är det en människa med glädje? eller är det en människa som skriker att du ska vända, gå tillbaka o aldrig visa dig igen? du blir osäker, men fortsätter att lunka framåt.
nu kommer du ut på gräs, det känns som guld under dina bara fötter. du lägger dig ner, rullar runt på gräset o andas in doften o du ler, på riktigt, himlen blir allt blåare o blåare. Det är nu, nu du ser mig. Du kastar gitarren åt helvete, o låten, vad är den?! en förfluten text som ska blåsas bort med vinden, du ser mig!
O jag ser dig, halvtrasiga jeans, inga skor, o en smutsig t-shirt, det ser ut som att du vandrat i 10 år, men jag ser dig, du springer, du springer som fan! du närmar dig, o vi kan se varandras ansikten, jag ser ditt leende o dina ögon, o du ser mina.
du är nu 10 m ifrån mig, o jag börjar skrika "stannaa!!" o veva med armarna! du blir förvirrad, du undrar vad felet är. Du ser inte stupet emellan oss, vi står på en varsin sida, o du visste inget. Det är nu du måste välja, ska du hoppa, chansa på allt o hoppa över, eller stå själv kvar på din egna sida, utan vägledning, eller bara ramla ner i stupet?"
Ja, Vad väljer jag, stå kvar, falla ner eller satsa allt och hoppa?
Jag hoppar, svarar jag tillbaka.
"Vi står på en varsin sida av stupen, precis som ronja o birk o ronjarövardotter vid helvetesskapet. Vi kollar på varandra, hopplöst, hängiga o glor. jag ser djupt in i dina ögon, o du ser djupt in i mina, vi känner hopplöshet, båda 2. En tår rinner sakta ner för min kind, du ser den falla, som en frusen snöflinga ner mot marken. Du tar ett steg bakåt o börjar vända om, o jag ser den där hemska
blicken, "det är hopplöst" o du vänder dig om. Jag börjar vråla, skrika, o får panik, jag gråter! men du vänder dig om, o går iväg, utan att vända dig om o kolla mot mig, du säger inte hejdå! jag tappar hoppet, sätter mig med benen i kors på backen o börjar gråta, förstår att du faktiskt försvinner, du försvinner verkligen... jag lägger huvudet mellan knäna o håller för huvudet, men det är då jag
jag hör dunsar, det låter som en häst, en stor stark häst som galloperar full fart, sen blev det bara tyst, o jag kollar upp, en stor skugga närmar sig mig, det är du, DET ÄR FAKTISKT DU! du flyger där, som en ängel över stupet, jag ser dig, i slowmotion, stark o med vilja, du kastar dig över, o landar rätt på mig! vi ligger på gräset, på andra sidan, du klarade hoppet, du klarade det!! vi ligger
o ser varandra in i ögonen, vi ler, vi ler som fan, sen börjar vi skratta, vi skrattar mer o mer o mer, o nu börjar du sjunga, o jag ligger bara o lyssnar, lyssnar på din röst o fyfan vad du sjunger, riktigt jävla bra! jag reser mig upp, kollar ner på dig o frågar med ett leénde på läpparna "o vad händer nudå?" du reser dig upp, tar min hand, o börjar gå bort från stupet. Men du vänder, jag trodde knappt det var sant, du går tillbaka mot stupet. Du harklar dig, o spottar en stor jävla snorlåma i stupet, skakar på huvudet o vänder om med ett kaxigt leende på läpparna. Du tar min hand, o vi börjar gå, upp mot en kulle, där solen nu håller på att gå ner. O det sista jag ser, är du o jag, hand i hand
påväg över en kulle, där solen snart går ner, o du känner glädje, du känner värme, o du känner framförallt kärlek."
Vet ni..
Jag klarade det.
Du klarar det.
Alla klarar det.
Folk har fått en fel beskrivning av mih på min blogg tror jag.
Det är jag som är Johanna men kallas Kimpa och ibland kan mitt liv vara ett helvete som precis för alla andra.
Och ångest, ångesten kan ibland döda mig.
Kan kan skrika sig genom visa nätter för det bara gör ont.
Men varför tillåta sig själv ha ont ?
hur man än är så är man alltid okej.
