Folk säger att man inte kan bli kär när man är ung eller litet barn till och med.
Men då måste man vara en sorlig människa. Då kan man väl heller inte bli kär sen?
Det finns väl inget som säger att man måste vara en vis gräns för att bli kär.
Nog kan man göra sina stora misstag när man är ung och kär.
Men var och en lever väl sitt egna liv och borde få lära av sina misstag.
Finns ju dom som blir tillsammans när dom är 15 och lever livet ut med varandra, vissa säger att det inte är så vanligt.
Men ändå tycker jag att jag hör varje dag att den, den och den har hållit ihop hela livet.
Kärlek finns ju trots allt överallt.
Familj,vänner,husdjur och klart flickvän/pojkvän.
Men om man aldrig riktigt har haft en nära familj, kännt sig själv som smuts eller bara varit mobbad kanske
Om man hela tiden fått känna att " jag är ingen människa, jag är bara något som finns till i världen utan anledning" Eller något liknade kanske.
Man måste börja om på egen hand. Hitta kärlek och verkligen få känna den känna den att den här personen/personerna tycker man är fin som man är, kan se genom en och verkligen tro på en och finnas till precis som man själv finns för den personen/personerna.
För, den känslan som dämpar ångesten mest är kärlek.
Och kärleken finns ju trots allt överallt.
Och ingen ska få vara utan den.
