Det är över och jag andas in och ut med lättnad av att tiden kan vara lång men saker går över.
Fast fortfarande det där med att tiden läker alla sår, det tror jag ju fan vad jag vill på.
Dagarna går bra jag lever som på rosblad.
Jag känner mig som en vanlig tonåring , jag får både vara ett barn och en tonåring nu.
Jag kan känna det.
Men ändå är det dags snart.
Jag är till slut inte så liten längre.
Om jag bara inte var så trött jämt.
Om jag kunde sluta bli hemsökt på kvällarna av mina egna tankar.
Mina drömmar, om att se mig själv fast för flera år sedan.
Allt har försvunnit och fått en ny start.
Men saker försvinner inte ur mig för det, varför kan jag inte släppa taget om det ?
Folk frågar om jag ångrar alla mina ärr, fast jag inte kan hjälpa en del av dom som kommit dit.
Och varför ska jag ångra en period i mitt liv, en period som nu sakta försvinner bort.
Varför ska jag ångra hela mitt liv ?
Det har inte ens börjat~~
